Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ideografiska element i skriften - Satsens sönderdelning i ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med språket stöter icke sällan på svårigheter, stundom olösliga,
som ha sin källa blott i skriftens hänsynslösa tillämpning af den
fonetiska grundsatsen.
Det talade språket innehåller, såsom redan är antydt, en
mängd element, som aldrig kunna få något uttryck i vanlig
skrift: röstens modulation och tonfall, betonandet af de enskilda
orden i satsen i deras ömsesidiga förhållanden, akcentuerandet af
den ena satsen framför den andra, och framhållandet af vissa
hela satsperioder framför dem som föregå och efterfölja, med
mera dylikt. Härtill kommer, att det talade ordet nästan alltid
vid sin sida har en fortlöpande kommentar i åtbörder,
ansiktsuttryck och andra yttre förhållanden, som det på papperet fästa
ordet måste umbära. Heiberg har ju skrivit ett berömdt
skådespel, där hela intresset samlar sig kring de växlande sätt, på
hvilka det enda lilla ordet Nej uttalas.
Allt detta, som talet eger framför skriften, uppväges
ingalunda däraf, att boken lättare än talaren kan tvingas att upprepa
hvad man ej strax fattar. Det är ju dessutom redan en
olägenhet att nödgas läsa om en sats, för att kunna begripa den.
Sålunda ligger alls intet orimligt däri, att vi af skriften
fordra något annat, och något mera, än blott ljudtrohet.
När vi låta de enskilda orden i en sats framträda såsom
skilda från hvarandra, så är detta ett exempel på, huru skriften
med skäl kan välja andra banor än dess förebild talet. Ty det
senare sätter vanligen icke någon tydligare gräns mellan orden
i en sats än mellan stavelserna i ett ord: så gör icke häller
indernas skrift.
I det talade språket hör man kanske lika ofta sägas mim bror,
ming kusin som min bror, min kusin. På samma sätt blir i många
andra fall slutet af ett ord ombildadt till bekvämare förbindelse
med början af det påföljande. Ändringen sker omedvetet och
så oförmärkt, att de människor äro ganska få som veta om, att
de tala på så besynnerligt sätt. Också i denna punkt följer
indernas skrift talet i spåren. Vi kunna icke räkna det som en
brist, utan böra tvärtom skatta det som en väsentlig förtjänst
hos vår europeiska skrift, att den i nämnda punkt afviker från
talet: den vinner därigenom i begriplighet hvad den mister i
fonetisk noggrannhet.
Naturligtvis förneka vi ej härmed, att hithörande företeelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
