Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om skriftspråkets arter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vissa afseenden stå mycket nära samtalsspråket.
Vältalighetens och skaldekonstens språk är ju icke,
som normalprosan, i första rummet bestämdt för
att läsas utan för att höras, och det har hos oss,
som hos andra folk, fått sin bestämdt utpräglade
karaktär, långt innan med skriftens tillhjälp en
förståndsprosa utvecklade sig och vann ett visst
oberoende bredvid den muntliga framställningen.
Högprosan och poesien vända sig mer till
människans känsla, fantasi och skönhetssinne än till
hennes förstånd. De åsyfta i regeln, liksom
samtalsspråket, att framkalla ett ögonblickligt intryck.
Men detta intryck på själen vilja de göra djupare
och starkare, – ädlare, sannare och skönare än det,
som ett flyktigt samtals ofärdiga tankar och
tillfälliga uttryck kunna åstadkomma.
Därför begagna visserligen högprosan och
poesien till stor del samma språkliga medel som
samtalet, men göra det efter omsorgsfullt urval och så,
att allt otympligt och klumpigt, allt groft, simpelt
och stötande aflägsnas.
Vi hafva förut sett, att samtalsspråket utmärkte
sig framför normalprosan genom större liflighet,
samt att denna liflighet bland annat visar sig däri,
att samtalet nyttjar utrop, tilltal och frågor. Dessa
och dylika samtalet tillhörande satsbildningar, som
lifligare än det enkla påståendets form anslå
känslan, har högprosan upptagit och utbildat till s. k.
»retoriska figurer». Namnet har, liksom »retorik»
i allmänhet, på senare tider råkat in i en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
