Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. A. Skriftspråkets konservatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, så uteslutes j ur den eller de andra formerna,
där det fanns; så får man t. ex. gläda, stöda, villa,
i st. f. glädja, stödja, vilja.[1]
På det hela visar talspråket större benägenhet
för »svaga» böjningsformer än för de mera afvikande
»starka»; så t. ex. föredrager det lediga talet nästan
alltid tvingade framför tvang och oftast hjälpte,
skälfde, simmade, slukade, framför halp, skalf, sam,
slök. Men analogien kan också verka i motsatt
riktning: af verbet duga ersättes imperfektet dugde
ofta genom dög, som tydligen har analogien med
suga, sög, ljuga, ljög att tacka för sin uppkomst.
Formen »lacks» af lyckas är visserligen från början
en afsiktligt skämtsam bildning,[2] men har vunnit
ganska stor utbredning.
I substantivböjningen har omgestaltande efter
analogi åstadkommit färre olikheter mellan
skriftspråk och talspråk än i verbalböjningen. Atskilligt
finnes dock att anmärka.
Neutrala substantiv, som genom bortfallande af
ett -d (egentligen dh) kommit att ändas på vokal,[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
