Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svanholm i Fältskärns berättelser. För öfrigt har
säkerligen litet hvar af oss reda på åtskilliga nu
lefvande personer, som gjort sig kända för alltför
flitigt begagnande af några vissa kraftord, ett
bedyrande, ett mustigt adjektiv eller ett dundrande
adverb. Men vi skulle bli mycket förvånade, om
vi funne dessa samma personer använda sina
hyperboliska uttryck i en skrift, som kunde räknas
till normalprosa, en ansökan, ett
kommittébetänkande eller något dylikt – ja, t. o. m. om i ett
förtroligt bref kraftorden komme fram lika ofta
som i talet.
Den rikedom pa konkreta, bildliga, starka och
själfsvåldiga uttryck, som talspråket i sin helhet
eger, kan alltså vara förenlig med ganska stor
fattigdom på uttryck i individens språk och torde i
regeln vara det; åtminstone så till vida, att
individen vid hvarje särskildt tillfälle skulle använda ett
tämligen inskränkt ordförråd, om han en stund måste
tala oförberedt om ett och samma ämne.
Vårt otvungna samtalsspråk uppträder, kan
man säga, i hvardagskostym, som är olika för hvar
individ, lämpad efter hvars och ens smak och lynne,
vanligen något tarflig, ofta själfsvåldig, men nästan
alltid ledig och bekväm.
Vår normalprosa däremot visar sig i
högtidsdräkt, som är omsorgsfullt putsad och prydd, men
något stel och trång samt i det närmaste lika för
alla, – alltså en uniform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
