Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock förser positiven med ett kraftigt förstärkande
adverb eller prefix (förstafvelse); på samma sätt
blifva de substantiv, som utsäga den talandes
omdöme om någon eller något, gärna stegrade genom
tillsatser.
Normalprosan har visserligen också
förstärkningsord, t. ex. mycket, synnerligen, särdeles, öfver
måttan m. fl. Men utom det att dessa blott
sparsamt och efter moget betänkande användas, äro de
och betydligt fåtaligare än den brokiga samling,
öfver hvilken talspråket förfogar.[1]
Vidare är det
att märka, att medan normalprosans
förstärkningsord i allmänhet kunna brukas ungefär lika bra till
hvilket adjektiv eller adverb som helst, har
talspråket däremot många, som äro inskränkta till vissa
fasta förbindelser; sådana äro t. ex. stört (omöjligt),
rasande (bra el. väl), femton(-fiffig), storm (ovettig),
stock(-konservativ), rakt eller rent (förgjordt) o. s.
v. Till de nyaste bildningarna höra de utvidgade
användningarna af ur- (t. ex. urstyf) och extra
(t. ex. extra förträfflig); ganska nytt är också
bruket af jubel- och patent- såsom förstärkning af
substantiv med nedsättande betydelser (t. ex.
jubelbracka, patentidiot).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
