Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck af författarens individualitet, då känner han,
hvem jag är. Allra bäst passar användandet af jag,
när man står ansikte mot ansikte med den, man
tilltalar, och denne således genom sina yttre sinnen
kan göra fullt klart för sig, hvem den individ är,
som betecknar sig med jag. Men ju mindre den
skriftliga framställningen har afseende på den
skrifvande själf, och ju mindre denne är känd af eller
intressant för läsaren, dess mera förefaller uttrycket
jag såsom omotiveradt, såsom betecknande en
»obekant storhet».
Det är därför icke utan grund, som många
föräldrar och lärare förmana de unga att icke alltför
mycket begagna jag i skrift, icke börja meningen
med detta ord, o. s. v. Vi veta ju också, att det
på många läsare verkar irriterande och som ett
bevis på författarens egenkärlek, om ordet jag utan
mycket goda skäl ofta uppträder i skriften.
Hvad beträffar tredje personen, förekommer
denna sällan utbytt mot andra eller första.
I lifligt tal – egentligen tankespråk, som
oförvarandes öfvergått till yttre språk, – kan man ju
om en frånvarande utbrista t ex.: »jaså, du
behagar skrifva ett ovettigt bref till mej! Vänta, du,
min gunsti’ herre, de’ ska’ du få ångra!» – Och i
högprosa eller poesi är, som vi veta, tilltal till
frånvarande personer en med stor förkärlek använd
»retorisk figur», som mycket bidrager att lifva
framställningen. Normalprosan med sin lugna realism
tillåter ej denna fiktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
