Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Temperamentsolikheter (början)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan om tilltal och tilltalsord, på hvars
behandling vi sist inlåtit oss, men tillhör däremot den
allmänna frågan om de båda stilarternas temperament.
Med afseende på utbytandet af första personens
pronomen mot andra uttryck, hafva samtalsspråket
och normalprosan följt olika stråt.
I talspråket är det endast på ganska
begränsade områden, som det går för sig att utbyta
pronominet jag antingen mot substantiv eller mot
annat pronomen.
Vi veta ju, att barnet under de första åren af
sin tillvaro icke så lätt kan fästa det abstraktare
ordet jag vid sin egen personlighet, och att det i
stället för detta ord vanligen begagnar sitt förnamn
eller något smeknamn, hvarmed det benämnts af
sin omgifning. Men inomn familjekretsen har
bruket af substantiv i st. f. jag mycket större
utsträckning. Vi behöfva blott erinra oss, att en far kan
säga till sina odygdiga pojkar: »Pappa tycker inte
om sådana lekar», – att äfven en vuxen dotter kan
utanför sin mors dörr fråga: »Får mammas lilla
flicka komma in?» – och att en äkta man kan,
när han går ut, säga till sin hustru: »Ajö, i kväll
ska’ din gubbe komma tidigt hem».
I familjelifvet blifva dylika sätt att beteckna
den talande så vanliga, att man ej vidare tänker
på, att de egentligen äro skämtsamma och
smeksamma.
Anmärkningsvärdt är, att substantiv, som
angifva det förhållande, hvari den talande står till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
