Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Lapparnes äldsta historia; deras för-historia, ankomst till och utbredning i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UPPGIFTER OM LAPPARNE AF TACITUS, 349
Om vi, såsom ock sannolikt är, i Herodoti skildringar (Melpomene, kap. 18—31) af vissa Scyther, af Androphager, Thyrsageter, Agrippæer, Melanchlener, Arimasper, m. fl. hyperboreer hafva att söka det nu i fråga varande folket, kunna vi dock icke uppehålla oss der med, ty allt är en dunkel röra, hvilken icke kan redas. Den älste förf., som i forntiden med säkerhet antyder Lapparne, är Tacitus i Germania (kap. 45 o. 46).
Han omtalar utförligt Svearne under namnet Suiones. På höger hand
vid det tröga haf, som omgifver och afslutar verlden bortom
Suioner-nes stater, bo Æstyerne; hos dem plockas bernstenen. På Suionernes
följer Sitoncrnes folk; i öfrigt lika, skilja de sig deri, att de styras af
qvinna. Der är Suionernes slut. Komma så Peuciner, Veneder och
Fenni; ban vet icke om han skall räkna dem till Germanerne eller
Sar-materne; de två först nämde äro dock någorlunda civiliserade. Men
"hos Finnarne råder en underbar råhet, en ömklig fattigdom: inga vapen,
inga hästar, inga bostäder (penater); till mat ha de örter, till klädnad
hudar, till bädd jorden. Deras enda tillit äro pilarne, dem de spetsa
med ben i brist på jern. Jagten föder både män och qvinnor, ty de
följas åt och söka del i rofvet. Barnen ega för vilddjur och oväder
ingen annan undflygt än att täcka sig med samman flätade grenar; dit
drager sig ungdomen undan, det är de gamles gömsle".
Efter denna tid tiger historien om "Finnarne" under nära ett halft
årtusende. Så framt man icke skall räkna Pomponii Melas
Hippopo-der, såsom uppslaget till de kommande Skid-Lapparne. Lehrberg menar
att P. M. med sina Panoter afsett folk med ludna mössor och flikar af
skinn för öronen! Desse äro väl de samme som Plinii lång-örade
Fa-nesier. Om Plinius känt Finland och menat det med sitt Eningia, må
vara osagdt.
Först på 500-talet uppspringa nya källor; de nordiska folken börja,
sedan de kufvat de äldre väldena och gjort historia, att sjelfve skrifva
sin egen; de börja tala om sina hemland, och om äfven förff:ne, såsom
de ärligt bekänna, ibland sjelfve icke sett hvad de beskrifva, hafva de
dock hört det sagda berättas af trovärdige landsmän, fastän man ibland
år böjd att tro, att hvad de läst hos Born arc och Greker har större
andel i deras verk än de sjelfve veta af.
Göten Procojrius Cæsariensis skref omkring 560 c. Chr. de gotiska
krigens historia. I sammanhang med berättelsen om huru Erulerne
(omkr. år 500), för att söka en konung, återvände till sitt fädernesland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
