Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Odödligheten; offer; trolltrummans bruk; trollmän; qvinnan ohelig. Björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 sägner om björnens födelse och
ställen och akter, sedan kon hunnit manbar ålder. Desse äro: att hon
icke får gå eller resa omkring, icke ens nalkas af gudar och
offerställen*) eller deltaga i offren; icke färdas öfver trummans väg; icke gå
öfver mannens spår, då han begifvit sig till offring; icke deltaga i fisket
i de heliga sjöarna; i allmänhet icke hålla till i påssio eller gå ut
genom dörren der, hvilken, som vi skola se i samband med björn-festen,
spelade cn stor rolc; må hända låg detta till grund äfven för den
vanliga seden att mannen sköter maten (sc ofvan sid. 130).
Jag nämde nu björnen; han var hos Lappen högligen ansedd, och
så högt, att det kan vara tvifvel underkastadt, huru vida han
betraktades blott såsom ett till kropp och själ rikt begåfvadt djur eller t. o. m.
såsom ett verkligt guda-väsendc. Såsom sådant anses han åtminstone
hos Samojedcrne, hvilka på en sönderskuren björn-nos svärja sin heligaste
cd; hos Ostiakernc är han jordens gud. Lappen aflade den heligaste
eden så, att han, å cn björnhud stödjande sig på knän och armbågar,
hoplade händren och sträckte fingrarne på en knif; vid trolofning satt paret
äfven på huk på en björnhud (Fjellner). Castrén berättar (III, sid. 205)
oin Finnarne, att de fram för alla andra djur vördade björnen, "skogens
äpple, skogens sköna runda knotter, den sköna honungstassen,
ödemarkens stolthet, den gamle mannen", som han i runorna kallas. Han
ansågs leda sin härkomst från solens, månens och karlavagnens bostäder.
"En af luftens döttrar", säger runan, "vandrade vid himlens gränser
ofvan på molnen i blå strumpor och brokiga skor, bärande i handen
en korg med ull; hon lät ullen falla ned på vattnet och vinden
vaggade den fram till en honungsrik skogsstrand. Mielikki, skogens
värdinna, upptog den fina ullen ifrån vattnet, gjorde en binda deråt, lade
den i en skön lönnträds-vagga och fästade vaggan med gyldene band
vid en yfvig gren af cn blomstrande gran. Här vaggade hon nu sitt
skötebarn, som växte och frodades till den sköna Ohto **). Mielikki
var villrådig om hon skulle våga gifva tänder åt barnet, men Ohto svor
en helig ed att aldrig öfva en ond gerning, och nu skänkte hon äfven
ät honom tänder, dem hon skar ifrån furans gyllne grenar. Ohto har
likväl icke hållit sin cd, ocli det var troligtvis af sådan anledning, som
forn-finnarne ansågo det lofligt att döda den väldige. Det oaktadt an-
*) Qvinnor fingo nalkas offerställena, endast dc vände sina byxor afviga (Fjellner).
**) "Ohto, Ohtoinen, ett björnens namn i runor, för dess breda änne och stora hufvud".
Castrén, III, sid. 63, hvarest läses mera om björnens födelse, etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
