Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra kapitlet. Om tanke- och yttrandefrihet
- 1. Inledning. Ingrepp i yttrandefriheten äro lika oberättigade, när de ske i överensstämmelse med den allmänna meningen, som när de äga rum i strid mot densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANDRA KAPITLET.
Om tanke- och yttrandefrihet.
Den tiden är, kan man väl hoppas, numera förbi,
då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett
skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet
bevis torde längre behöva uppställas mot det oriktiga uti,
att en lagstiftande eller verkställande myndighet, vars
intressen icke sammanfalla med folkets, skulle vara
berättigad att föreskriva detta åsikter eller att avgöra, till
vilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna. Denna
sida av saken har dessutom så ofta och med så mycken
framgång blivit behandlad av tidigare skriftställare, att vi
ej här behöva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag
med avseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika
litet frisinnad som under huset Tudors tid, är det föga
fara för, att den verkligen skall tillämpas mot politiska
meningsyttringar, utom kanske under någon tillfällig panik,
då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur
fattningen[1]; och i allmänhet taget är det i konstitutionella
[1] Dessa ord hade knappt blivit nedskrivna, förrän liksom för
att på det kraftigaste jäva dem, tryckfrihetsförföljelserna av år
1868 inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga
yttrandefriheten har likväl icke föranlett mig att ändra ett enda ord i
texten, och ej heller rubbat min övertygelse, att med undantag av
en och annan sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte
den politiska yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det
första fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen
noga taget icke av politisk natur. Den åtalade förbrytelsen bestod
icke uti någon kritik av samhällsinrättningar eller av de
styrandes personer eller handlingar, utan i spridandet av något, som
dömdes såsom en omoralisk lära, nämligen den, att mord på
tyranner är en berättigad handling.
Om bevisen uti denna skrift hava någon styrka, så bör det
råda den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk
övertygelse framställa och diskutera vilken åsikt som helst; den
må synas aldrig så omoralisk. Det kunde således vara överflödigt
och olämpligt att på detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda
lära förtjänar denna benämning. Jag skall nöja mig med att
påpeka, att den i alla tider inom moralläran varit en öppen fråga;
att en enskild medborgares handling, då han nedgör en brottsling,
som genom att ställa sig över lagen dragit sig undan lagens
straff och kontroll, har av hela folk och av många de visaste och
ädlaste människor blivit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom
en handling av upphöjd dygd; och att den (berättigad eller icke)
ej har karaktären av mord, utan av borgerligt krig. När så är
förhållandet, anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan
visserligen i ett bestämt fall med rätta kan bli föremål för
bestraffning, men endast om en påtaglig handling har följt, och ett
sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och
uppmaningen. Och till och med då är det icke en främmande styrelse,
utan den, som blivit angripen, som, i det den utövar självförsvar,
med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:23:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/omfrihet/0032.html
