Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bindemedel och medier - Grupp 1. Feta, torkande oljor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lagt sig på ytan. (Med en sughävert kan lätt ett
avskiljande av den renade oljan ske.)
Denna s. k. snörening ger ett till synes vackert
resultat men kan dock ha den nackdelen, att vatten i
någon mån emulgerats i oljan. Vid målning med
mörka färger kan då efter torkningen möjligen
uppkomma s. k. blåanlöpning, d. v. s. en mjölkaktig
skiftning i färgen med en dragning åt blått. All olja
innehåller visserligen något vatten, dock endast en
ringa kvantitet. Genom att tillsätta ett stycke
osläckt kalk kan dock allt obehörigt vatten avlägsnas.
Linolja stelnar vid omkring — 150.
En förtjockning av oljan (polymerisering) kan
åstadkommas på olika sätt. Vanligast är att oljan
upphettas, i regel tillsammans med sickativer, d. v. s.
ämnen som påskynda torkningsförmågan. Den blir då
mörkare till färgen och något tjockare till
konsistensen och kallas då kokt linolja, på tyska Leinölfirnis.
(Fernissa är i flera länder termen för en kokt olja
med eller utan tillsats av harts, sickativer eller andra
ämnen.)
För konstnärsbruk bör kokt linolja endast
användas till grundering, aldrig som tillsats till färgerna.
Den kokta linoljan ger nämligen med färg en
obehaglig fet och glansig ytverkan och gulnar med
tiden dessutom i betydligt högre grad än den råa.
En annan olägenhet är att den torkar med stark
rynkbildning.
Tjockolja (ty. Dicköl, Standöl), är linolja, som
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
