| 17 |
Fast han örat mistat har
Bakom disken,
Fast hans öga sitter qvar
Än på pisken,
Calle lika dristig var;
Nu han knifven tar:
Sätter kakan
Under hakan, --
Knifven, den var brynt, --
Calle flisar oförsynt --
Rasp!... den i ett nu
Bröd och strupe skär itu!
| 18 |
Doktorn kom per telegram.
Tog sin sykorg fram --
Tog glasögon, trädde nålen.
Sydde så i hast
Huf’vet fast
Vid kroppen.
Men, fast tråden vaxad var
Och af godt patent,
Har det Calle händt --
(Liksom dig och mig) --
Att, när fort han lunkar,
Hostar eller snyter sig,
Hela huf’vet runkar.
Allting kunnat gå
Om ej Calle hittat på
Blåsa posthorn och trumpet
I sin bordsservett.
Nu han snöt sig med besked
Ville härma klarinett --
Snöt och snöt --
Så hunden tjöt
Och hela huf’vet ramla ned.
| 19 |
Detta var hans sista spratt.
Slägten gret båd’ dag och natt;
Alla, utom hund och katt,
Tyckte, det var synd om Calle.
Gudfar tog sig om sin skalle,
Bred och platt.
Reste vården på sin gudsons graf,
Skref ett vackert epitaf:
Under denne kalle
Marmorsten
Hvilar Odygdsmakarn Calle.
Sina trötta ben.
