Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARNINGEN*
51
En god stund var det tyst i det lilla mörka
rummet. Äter talade kanslirådinnan:
— Vet du, varför jag nu berättat dig den?
Alvar teg, men hon hörde, hur tungt och oroligt
hans bröst arbetade. Så reste hon sig — hon
ville ej nu störa sonen — och tände ett ljus på
spegelbordet bakom dem.
— Se här, min gosse! sade hon, och
ofrivilligt skälvande plockade hon ur syskrinét fram
de två brev, hon förut så grundligt studerat.
Hon räckte honom dem, och nästan viskade:
— De kommo mig tillhanda — i dag.
Alvar tog dem, och hukade sig, som stungen
i midjan, fram över sina knän — och läste.
Det ena var ett kärleksbrev, där varannan
rad tiggde och varannan hotade, där de vildaste
förebråelser följdes av de ödmjukaste, mest
brinnande böner. Och det var undertecknat: »Din
alltid, trots allt, okuvligt älskande Alvar.»
Med fingrar, som skälvde värre än moderns
nyss, lyfte han det andra brevet; det löd:
»Fru kanslirådinna!
Härmed tillåter jag mig att för min dotters
och eder sons bästa begå en djärvhet, som Ni,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
