Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stackars Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lidelsefulla tonen, denne oskrymtat rättrådige,
evigt otillfredsställde gubbes hjärtekval. Det var
halvt som gatsopares okvädningar, halvt som en
profets veklagan över tidens och folkets ondska.
— Jo! gastade han: så är det, du hör ju,
att jag säger det! Eller tror du mig inte?
— Naturligtvis! Folk är nog inte alltid som
de skulle vara.
— Inte alltid! — De äro helt enkelt — han
hade en mustighet på tungan, men hejdade sig:
helt enkelt oefterrätteliga!
Och åter eld och lågor, sprattlade han med
benen i deras fina, grårutiga, välpressade
pantalonger, och skakade spanskröret framför fröken
Hulda. Hon vidrörde försiktigt hans arm:
— Ack, ja! Men Julius, — du måste tänka
litet på dig själv, — du måste skona dig själv.
— — Kommerserådet slök en ny förbannelse,
— och andades djupt. Ingen annan än hon, gamla
Hulda, föll det någonsin in att be honom skona
sig själv. Han blev rörd, och kom plötsligt att
tänka på, att han kanske också borde skona
Hulda. Han nickade, bet sig i skägget och
promenerade tyst en liten stund. Så sade han, dock
tämligen tankspridd:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
