Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Margaretas soiréer. Genremålningar - IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Irland — det är ett katholskt land, och Fransisca återfick småningom
mera själslugn inom en rättrogen, fattig familj, der hon bodde. När
hon reste, medtog hon elt af deras barn, en flicka, som alltsedan
varit hos henne. Fransisca ville helst gå i kloster; men kunde ej, som
helgerånerska, göra det i den katholska kristenheten, utan all få
in-dulgens af den helige fadren — nog af, hon ville lefva osedd, glömd,
endast sysselsatt med andaklsöfningar och betraktelser — och Gerhard
beredde henne här en sådan fristad — stackars gubbe! han har
förspillt ett helt lif endast för att tjena två menniskor, endast för alt
vara trogen i döden.
Mot vintern, då redan snön låg på marken, fann jag en dag
friherrinnan i lårar och baronen sysselsatt att trösta henne.
— Tacka Gud! att hon fått frid, sade han, tacka Gud! men
stora tårar i ögonen visade att han var djupt rörd. Jag stadnade utom
dörren.
— Kom, Margreta, snyftade friherrinnan — det är slut — slut.
— Således?
— Ja — det ur slut — och vi fingo ej kalla läkare — nej —
hon förbjöd det.
Alta dagar derefter voro baronen, friherrinnan och jag, sent på
aftonen, samlade, då vår hederliga själasörjare inträdde.
— Välkommen — tack! evig tack för er tystnad, bästa prost,
— bästa vän, sade baron och omfamnade honom — nu skall ni
inviga henne till grafven. — Hon trodde väl ej som ni, men hon
älskade och bad; — tror ni ej alt hennes böner gingo till Honom
der-uppe, som dömer kärleksfullt öfver sina barn?
— Ack, baron, yllrade prosten — låtom oss ej sirida om
denna fråga — den döda vet nu bättre än vi, huru det verkligen är —
ack! hon inser nu den oändligt lilla skillnaden, som finnes mellan tro
och tro, mellan hopp och förtröstan. Lålom oss gå.
Med dessa ord gick han ut, och vi gingo efter. Den tröga gal- .
lerporten knarrade. Under djup tystnad vandrade vi genom den
gamla trädgårdens mörka gångar, der nu de gulnade löfven kastades
omkring af höstvinden, och nalkades det gamla lusthuset, hvars
fönster voro upplysta af elt malt sken.
Vi inträdde (det var första gången min fot beträdde tröskeln),
och kommo i ett slags förmak, svarlklädt med kläde, broderadt med
hvila stjernor och kors. Delta var ett egenhändigt arbete af gamla
friherrinnan. Längst framme i rummet stod en öppen kista och i den
en sofvande qvinna, med det silfverhvila håret i lockar omkring den
bleka kinden. Ännu kunde man, oaktadt ålderdom och död, röja
spåren af den sorts skönhet som aldrig förgår. Vid kistans fölter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
