Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från mina informators-år - Min första kondition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni har kommit in, min baste magister, i ett hus, der
himmel och helvete strida om herraväldet — med ett ord, der Guds
ord föraktas i ena våningen och odlas och begrundas i den andra.
— Jaså.
— Jag hoppas att vi skola bli vänner, tilläde pastorn och
grinade ganska sött; men, sanningen att säga, jag just fick förtroende
för mannen.
— Jag har varnat er, min baste, Gud lede edra fjät. Vår
löjtnant är en lättsinnig menniska, med ett samvete så rymligt som det
plär vara hos herrar militärer oclr —
I detsamma öppnades dörren och löjtnanten steg in. — Morbror
ber magistern stiga in till sig — vi begge, lilla pastor, skola under
tiden tala om andliga ting.
— Jag tackar, sade herr Fikonlöf, men går opp till hennes nåd.
— Ah ja, det går också an, svarade löjtnanlen och kastade sig
i en soffa — gå ni in käre magister.
Inom några ögonblick var jag inne i lagmannens kammare.
Lagmannen kom emot mig. Han var en äldre man, med gråsprängdt
hår, men med ett utseende, som ingaf förtroende. Någonting mildt,
nästan svärmiskt hvilade öfver hans drag — som tillika förrådde
ka-raktersfaslhet och förmåga. Vid bordet, lutad öfver en bok, satt en
gosse, troligen min blifvand® discipel.
— Välkommen magister. Mamsell Mellén, som eger mitt och
min hustrus odelade förtroende, har talat godt om er. — Professor
Ekeberg har berömt ert uppförande och edra kunskaper — således
välkommen! Det der är vårt enda barn, vår Felix, tilläde lagmannen
med ett sorgligt leende, och pekade på gossen, som rest sig och
stöd framför mig. Någonting spädare, vekare, hade jag aldrig sett.
Hos denne gosse tycktes anden vara allt, den skimrade genom
kindens rosor, den brann i hans djupblå ögon, den tycktes leka med
de ljusa mjuka lockarne, som böljade kring halsen. — Det är vårt
enda återstående barn af sex, sade lagmannen och lade sin hand på
gossens hufvud, i det han med andra handen pekade på fem
barn-porträtter på väggen. Der äro de andra fem i olja — de sjelfve
slumra i frid.
Jag blef rörd — det låg någonting så outsägligt vemodigt i
denna hänvisning — der låg en aning och en bön tillika i fadrens
bliclj;, då han visade de öfriga porträtterna.
— Jag hoppas, sade jag — att lilla Felix och jag skola trifvas väl
tillsammans. — God afton, Felix, se på mig — jag är den der magistern.
Gossen smålog och räckte ut handen. — Välkommen, sade han,
jag skall nog läsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
