Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joseph Hermelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sophögen, den depraverade brottslingen på fångvården, den druckne ner
i rännstenen.
I hvad hittills anförts är Hermelin den drastiskt-realistiske
folklifsskildraren. Men han är kanske en ännu större mästare
i skildringen af intelligensens, geniernas dekadans i alkoholens
tidsålder. Vi vilja afsluta raden af citat ur hans till sådana
allestädes frestande föredrag, med följande i sanning gripande
prosaelegi öfver de af vinets demon härjade skalderna.
(»Rusdryckernas blodskuld», sid. 48—50):
Ack, jag kan se dem för mig när jag vill, dessa afsigkomna,
urartade, förnedrade skalder, författare, tänkare, konstnärer skridande
fram i ett ändlöst tåg med de skygga blickarne dystert sänkta mot
jorden, jag kan höra dem i förtviflan skaka de tunga länkar, hvarmed
deras förtryckare håller dem fjättrade. Där kommer Robert Bums,
Skottlands blide sångare, hvars älskliga visor ännu lefva på tusende
läppar, ännu klinga på bärg och i dal, i hans sköna, fria fosterland.
Men själf är han en slaf. Ack se — mitt öga gråter — han raglar
ännu efter det senaste ruset! Och hela Skottland drager en dag en
tung, djup suck af sorg, af skam och blygsel, då den jobsposten som
ett svart ovädersmoln flyger fram från höjd till höjd, från stad till
stad, att Robert Burns, nationens stolthet och ära, att Robert Burns,
den urgamla. frihetens, trohetens och de innerliga känslornas skald, en
kall vintermorgon blifvit funnen liggande, djuriskt drucken, på en af
Edinburgs gator, med lockarne fastfrusna — i rännstenen! Och när
han är vorden fullt nykter igen, sätter han sig ned och skrifver till
en vän följande ord: »Kan du föreskrifva läkemedel för en sköflad
kropp? Kan du uppskatta alla ångerns, botgöringens och sjukdomens
fasor och den ångest, som bemäktigar sig den arme usling, som är
skyldig till dryckenskapens synd? Ingen beklagar mig! Min hustru
förebrår mig! Mina synder stirra mig i anletet. Här sitter jag, en
lefvande bild af den straffdom, som väntar den förtappade.»
Och hvem är han, med blicken sjudande af fantasi och
inspiration, på hvars härliga panna tronar snillet och den skapande kraften,
med de nervösa ryckningarna kring de bittert sammanprässade
läpparne? Muttrande af köld, skyler han sin nakenhet under en gammal
trasig uniformskappa. Hans namn är Edgar Allan Poe. Han har i arf
af sina förfäder i två, tre släktled erhållit intet utom en rasande,
outsläcklig rusdryckstörst. Han är just nu på väg till en förläggare, för
att sälja sitt öfver hela världen kända och beundrade skaldestycke
»Korpen» [1]. Han behöfver en beta bröd för sig själf och en flaska
medicin för sin unga maka, som ligger döende i lungsot på en
halmkärfve i en unken källarhåla. Han kämpar mot sin ömkliga svaghet,
sin motståndslöshet med förtviflans ihärdighet, under tårar och
förbannelser. Intet skall rädda honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
