Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet från 1622 till närvarande tid - III. Om folkets tillstånd och lefnadssätt samt landets beskaffenhet m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL NÅRVARANDE TID. 391
från gränsorten något i Norge, föres ock nu i senare åren
ansenligt nog till Uddevalla och Strömstad ?). En eller annan
gång kan ock något lass deraf köras till Göteborg.
Högdjur finnas nu knappt inom Värmland kanske till ett
bevis, att folket tagit för mycket, då de funnos och det var
lofgifvet att fälla den”). När alla slags sådana 1647 och
1664 tridlystes öfver riket ?), gafs dock tillstånd att i Dahl och
Värmland fälla dem i laga tid, hvilket kon. Carl XI år 1680
confirmerade (= stadfästade) för Elfdalen såsom skattlagdt mest
t anseende till skog och djurfångst. Men 1684 förbjöd
landshöfdingen att skjuta elgar”’) och från den tiden hafva de mer
och mer förbjudit sig sjelfva.
Men »”ofdjur, tyvärr! finnas ännu i Värmland till större
myckenhet, än mången skulle önska, fast heller icke lika emot
hvad förr ’ varit ”); dock äro de så tillvida nyttiga, alt allmogen
’) Den mesta fågel här fångas är tjädrar, orrar, hjerpar, snöripor och
änder. Beckasiner, morkullor, rapphöns, akerhöns m. m. äro mer sällsynta.
Grågäss hålla öfver sommaren hus i Dahlbybergen, der folket åtminstone gör
sig nytta af deras ägg. År 1775 egde brukspatron C. G. Robsahm på
Lethafors 3 ungar af det slaget, hvilka ehuru fullväxta voro mer spaka än våra
hemtama, men en gammal hona var ingen möjlighet att tämja. Huru det sedan
gick, är mig obekant.
?) Elgar bidrogo till stor del till finnarnes första uppehälle här på orten.
Den namnkunniga Lång-Christoffer i Sundsjön kom omkring 1600 till de
norra bergslagsskogarne med all sin egendom: en yxa och en bössa; men han
träffade en morgon under brunsttiden 11 elgar, af hvilka han fick skjuta 5,
hvarmed han började sätta hushåll. År 1680 klagade Elfdalingarne för k. Carl
XT, att dalkarlar och finnar fälde högdjur på deras skogar och sålde till stor
myckenhet hudarne på Norge. Nu äro både elgar och ragetter en stor raritet
att få se; dock skola 1742 7 stycken af de senare hafva varit fälda i Elfdalen.
Vilda hjortar och renar måtte väl sällan eller aldrig varit funna här.
3) K. M. ordn. om jagt, djurf. och Fågelsk.
1) Se Jösse h. domb. pro h. a.
5 På Björnskallsudden i Sundsjön står en tall, i hvilken 100-tals
björnskallar varit uppspikade, som mest alla blifvit fångade i Lång-Christoffers tid.
Äfven fins en sådan tall efter en annan finne på en holme i ett tjärn emellan
Kjöln och Skillingmarks socknar. År 1648 och 49 uppvisades endast vid
Filipstads häradsrätt 27 björnhudar utom vargskinn. Folket hade då lättare
att fånga björnen än nu; ty de brukade s. k. björnled, hvilka då stundom
gjorde skada på menniskor, men vore nu farligare, sedan landet är mera
uppfyldt af både folk och fänad. Dock kunna ännu några finnar visa, huru de
varit gjorda. Utom björn finnas här nog ansenligt med vargar, varglon och
räfvar. Rarare äro mård, utter, gräfling, hermelin.På några de senare åren
hafva bäfrar flyttat sig i våra elfvar och de vattendrag, som genom bergslagen
komma från Dalarne. Commissarie Beckström har i Gillbergs härad sett en
svart ekorre (Kaarberg Diss. de Vermel. 1690 nämner blå), och för 3 år sedan
sköts en hvit räf vid Nors prostgård, dock ansägo vi snart denna för ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
