Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
TRETtONDE KAPITLET.
— Varför gjorde du det? Varför var du inte för
mig den väna, fina, den du var en gång. Det älskade
jag hos dig.
Louise betraktade honom plötsligt skarpt.
— Du hade ändå aldrig blivit konstnär, Töre.
Han såg hastigt på henne, ett leende drog
oförmärkt över hans ansikte.
— Kanske inte.
— Du, Töre, skulle tagit mitt friborna sinne,
medan jag ännu ägde det, och stigit.
— Allt gav du mig, Louise, bara inte ditt bästa,
ditt innersta, det hade lyft mig.
— Ah, han kastade sig med ens handlöst tillbaka
och slog händerna för ansiktet i svaghetens stilla gråt.
— Om du varit liten och osäker och rädd, då hade
kanske jag fatt mod, du vet inte, vad jag kunnat vara, det
vet jag väl inte själv, jag är som en, som aldrig fått
slå rot någonstädes... men stormat har det, som
vilda, röda skyar i ovädersstorm, så har sinnet varit,
varför blev inte du mitt fäste? Varför lät du mig inte
vara som jag var och gå min väg? Varför gav du mig
inte något, jag kunde drömma om, något vekt och
fint, varför gav du mig någonting alls, när du inte gav
mig det? Bara gav mig, gav mig utan att fråga, utan
att fordra. Då hade du fatt, då hade du fått.
Louise satt orörlig. Sällsamma känslor och tankar
kastade henne mellan tvivel och tro, mellan hat och
kärlek, mellan ånger och hårdhet.
Klart och skarpt sade hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
