Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
267
Så lugnt, så värdigt, så mycket sol och så många
välklädda människor! Louise visste icke vad det var
i denna fredliga kväkarstad som lyste likt lycka. Om
det var de breda, snygga gatorna, de blanka
spårvagnarna, vilkas konduktörer voro gentlemän och vilkas
inredning var mönstergill, eller de förnäma bodarna,
de tusen små kyrkorna, Broadstreets stolta
palatsboningar, vimlet av fina kvinnoansikten, männens fria
hållning, indiansommarens varma guld? Något var
det, som föreföll som vore det allt. Hur stilla, nästan
död tedde sig icke nu för dem miljonstaden Filadelfia.
Som befolkad blott av en ras, besjälad av en ande. På
de landsflyktigas söndersplittrade sinnen verkade denna
avmätta regelrätthet, denna kväkarlika ordning,
folkets vänliga skönhet, ljuvt helande.
Dock var det icke bara detta utan något mer. När
Töre och hon vandrade upp och ned dessa
medelklassens snygga, enformiga gator med sina
oföränderliga röda tegelhus, besatta med gröna fönsterluckor
och vita marmortrappor, genombävades de för första
gången av det jubel, ägandet väcker. Äga något på
allvar! Sig själva, sin rätt som människa, det var
nog, då ägde man egentligen allt. Dessa hundra tusen
små hus, avbilder i smått av världsstädernas modernt
inredda våningspalats, voro byggda för dem, här
hade de blott att välja sitt. Priset var avsett för den
måttligt lönade hantverkaren eller gott lönade
arbetaren, och ehuru Tores yrke var ett finare, gav det icke
mer inkomst än tyngre grovarbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
