Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅtToNDE KAPITLET.
149
och steg in så stilla och ljus, lade ordentligt bort
röck och prover och gick bort och kysste henne på
håret och klappade lugnt och förnöjt hennes kind,
satte sig därpå och drog ordentligt upp byxorna vid
knät.
Louise stod orörlig under gasen och såg på honom.
— Ja, min flicka, nu är vi räddade. Det gick så
underligt till, så enkelt. Amerika är sådant, du. Det
är ett styvt land, det måste man säga. Jag gick
framåt Dearborn, då jag kom att se upp på huset, alldeles
mitt emot den där helgonmålaren, skojaren. Där
skyltade en alldeles likadan affär, aldrig hade jag sett
den, fast jag gått gatan hundra gånger. Jag gick
upp på måfå, Mac Loughlin heter han, du kan inte
tro en så hygglig karl. Han bara ögnade igenom
mina skisser, så antog ban mig med ens, ska boija i
morgon. Jag vet inte, det var alldeles som om han
fattat tycke för mig, bjöd mig ut med sig på middag,
därför kommer jag så sent, talade alldeles som med
en kamrat.
Tores ansikte sken av fridfull lycka. Det tunga,
surmulna, som hängt sista tiden över honom, hade
släppt, medgången förfinade honom.
— Det är så underligt, talade han stilla, det där
att man ändå inte är ämnad att förgås utan kanske
att bli något i världen, ännu är jag ju på det hela
ung, vem vet? Och så det där att man är beskyddad,
att man törs lita på någon.
Ögonen tårades och läpparna begynte darra. Louise,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
