Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. I Spårvagnar och ångslupar, med hyrkuskar, åkare, hissar och stadsbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tre företagsamme och för hufvudstadens bästa nitälskande män göra
en verklighet af den saken, men stadsfullmäktige funno frågan om
brons läge m. m. ännu ej riktigt utredd, och derför nödgas vi tills vidare
anlita ångsluparne.
»Kapten» står vid styrhjulet i fören. Han står där hela dagen.
Någon kaptensexamen behöfver han icke, då han ej är befälhafvare
på ångslup som får föra flere än 120 personer eller ej gör längre
resor än en geografisk mil från hufvudstationen, men han skall vara
svensk eller norrman, ha fylt 21 år och företett antagligt betyg öfver
förmåga att uppfylla sina åligganden, hvilka närmare bestämmas i
öfverståthållare-ämbetets reglemente af den 29 mars 1873, och skall
ha erhållit nämda myndighets tillstånd att föra befäl.
Sedan ångslupen legat ett par minuter vid denna station, vrider
kapten på uniformsmössan som jämte fullständig drägt bestås honom
af bolaget, och mössans tecken stadfästes af öfverståthållare-ämbetet.
Han ser att kamraten just nu lägger ut från motsatta stranden.
Kommandoropet ljuder. Maskinisten vrider lugnt på maskinskrufven,
under det han skämtar med en liten näpen jungfru, som tagit plats
invid den på den odäckade farkosten fristående maskinen. Han har
kanske icke undergått maskinistexamen, men förut deltagit i ångmaskins
skötsel och fått platsen först sedan han företett intyg af
sakkunnig person om praktisk duglighet.
Det går icke så tätt alltid att komma ut från bryggan. En stor
ångare har nyss förut också lagt från kajen och ligger nu midt i
vägen. En ännu större kommer med half maskin styrande in åt. Den
lilla ångslupen tränges in mellan de stora skråfven. I den enda lilla
öppningen synes en annan ångslup. Hvar och en inlandsfarare skulle
finna belägenheten vådlig och känna sig nervös vid befälhafvarens
oupphörliga »Stopp! ... back! ... stopp! ... framåt! ...» Men en
stockholmare är fullkomligt lugn. Han endast förargas öfver att
komma kanske en minut senare till andra strand.
Under tiden börjar »ångbåtskalle» röra på sig. Han har förut
lekt med en pojke bland passagerarne och rasat med en hund, tuggat
på en smörgås och retat maskinisten, alt på en gång. Nu tar han
fram pollettväskan och börjar insamlingen af afgiften, som är 3 öre
person. Ändtligen slapp man lös. Ångslupen sträfvar raskt mot
strömmen. Ångbåtskalle vräker sig i fören och räcker lång näsa åt
passagerarne på den stora ångaren. Han är naturligtvis stockholmare,
äkta »rännstensunge», motsvarande ej blott »gamin», utan ock
»gavroche de Paris», ett barn som kanske kunde vara älskvärdt till och
med i sina oarter, men ej sällan är försmädligt, ofta kvickt och snabt
i munhuggning, en liten kostlig person som officielt kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
