Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Tant Lucias lilla predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
»Jag tror icke, jag någonsin kommer att göra
eller uträtta stort här i världen», suckade Grace. »Om
jag blir någonting, så blir det en ko, som Bessi kallar
det, men då får jag väl alltid försöka att gifva
vänlighet åtminstone, som hon sade.»
»Och inte lär jag heller komma att uträtta mycket»,
utropade Bessi. »Men om jag stryker tillbaka och slår litet
bakut ibland, kan jag väl ändå alltid försöka att draga
min del af lasset och att hålla i med en jämn lunk, tills
jag stupar.»
»Och jag kommer nog ingenstans, om det är
nödvändigt att studera», klagade Tom. »Ack, den odrägliga
latinska grammatikan! Säg, Bessi, tror du inte, att det
finnes några åsnor också ibland dina kristna?»
Alla tre utbrusto i ett hjärtligt skratt, då Tom med
en särdeles putslustig min kom fram med denna fråga,
och Tant Lucia, som oförmärkt kommit in i rummet,
deltog i den allmänna munterheten.
»Nej, Tom», svarade hon, sedan de väl blifvit
allvarsamma igen. »Ingen som fått lära Christi bud, och gjort
det till rättesnöret för sitt lif, kan någonsin blifva dum
och oskälig som ett djur. Och det budet lyder: älsken
hvarandra inbördes! Kärleken lär oss större och bättre ting
än latinska grammatikan. Du kommer nog att lära dig
latinet också med tiden, det behöfver du inte vara rädd
för; men att lära älska andra som oss själfva, det är en
lexa som räcker hela lifvet igenom, utan att vi därmed
blifva färdiga. Men så hafva vi också den trösten, att
om den lexan är svår, så är läraren gudomlig, och ehuru
vår vishet är inskränkt, är hans oändlig, liksom hans
kärlek. Därför skola vi alla vara vid godt mod och göra
vårt bästa, i hopp att en gång i ett bättre lif få höra:
’väl gjordt, du gode och trogne tjänare’!»
Tant Lucia höll sällan någon predikan, och när så
skedde, blef det kort. Men denna kom i rätta stunden,
ty den väckte våra små vänner till eftertanke, och beredde
deras sinnen för att möta, livad som snart komma skulle.
Och detta var att —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
