Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klockan 12 på dagen. Men framför har
man en liten spetsgardin, och i gluggen
står en välansad kaktus (vilket förvisso
inte bättrar belysningen). Där är ett tak
som håller på att ramla ner.
Hyresvärden har inte gjort reparationer på tio år
— det har hyresvärden knappast
någonstans, utom i samband med
hyresgästbyte, och där hyresgästföreningen
framtvingat reparationer. Men invånarna själva
ha strukit det ramlande taket med
oljefärg, som håller kvar det värsta, och i
det kalkregn, som inte låtit sig hejda,
står dock bordet väl avdammat med
ordentligt ordnade böcker och tidningar
kring markartsbuketten i sin vas. Och
man är sällan pigg på att flytta. Visst
har man önskemål, väggen är ju så
fuktig så sängen måste stå ett par decimeter
ifrån, och vattenledningen ute i
trappuppgången är frusen nu i denna kylan ooh
nog skulle det vara skönt att få tapeter
på skåpet, som man själv har snickrat
ihop av gamla lådbräder, och fasligt
bekvämt är det ju med elektriskt ljus, det
blir då inte billigare med fotogen. Ja,
bara man kunde få vattenledningen
upptinad och väggen torkad; skulle det inte
kunna gå med någon sorts påstrykning?
Men flytta ifrån alltihop, den mörka
gården och den trånga trappuppgången
och det skåp, som man själv har gjort?
Det vill man inte gärna. Där det är
beslutat att rucklet skall rivas, bär man det
som sin dödlighet, med dov resignation.
Mest gör det väl till att man inte vill
till stadens utkanter för att få dryga
spårvagnsresor och drygt konto för
spårvagnspengar, och att man är rädd för
högre hyra. Här i dessa gamla stadsdelar
gå hyrorna, från 75 kronor ibland
ned till 10 kronor för ett rum och
kök och 18 kronor för två rum och
kök, dåliga naturligtvis, men ändå. I ett
nybyggt hus befarar man, säkert med
rätta, att få betala dubbelt och
tredubbelt. — Men uppenbart är också att man
hänger fast vid det gamla, som man lagt
ned så mycken möda på. Man vill se det
förbättrat, men inte vrakat. Det är
mänskligt och vackert.
Till stor del utgöras dessa stadsdelars
invånare av ensamma och gamla
personer. De ha bott här länge, här ha
barnen växt upp, det är begripligt att de
hänga fast vid det gamla. Men även
hos unga arbetare och arbetarhustrur har
jag stött på denna vackra konservatism,
som lagrar sig över de ibland mer,
ibland mindre berättigade ekonomiska
betänkligheterna. Jag kallar den vacker,
efter den inte bara är den begripliga
oviljan att ta initiativ, att bryta en
genomförd anpassning och anpassa sig efter
något nytt. Den är också den kärlek till
vardagen och ens egna händers verk, som
ensam gör en människa bofast.
Men skulle då inte denna hemkärlek
kunna få ett värdigare material att arbeta
med? Oftast är det väl hustrun, som får
ha den mesta mödan med hemmet. Sker
det inte hustrun en ständig orätt, om
hennes omsorg får uppsugas av att bära
vatten från gården, när en vattenledning
kunde så lätt uträtta det besväret, att
bättra för tillfället det som ändå är
fallfärdigt och skapa ett drägligt utseende åt
det som är ohjälpligt ruttet, att t. ex.
laga mat under de obekvämaste
förhållanden, under utförande av en massa
rörelser som vore fullständigt onödiga vid
litet mer praktiska möbleringsarrangemang?
Det kunde ha framgått mycket bestående
och vackert ur den omsorg, som nu är
praktiskt taget bortkastad. Och sker det
inte barnen en orätt, om föräldrarna
låta deras barndomsminnen hänga fast vid
smutsiga kåkar, bara för at deras egna
minnen nu en gång hänga där? — även
om det inte skulle låta sig visa att barnens
hälsa tagit skada på frisk luft och sol.
Tänker man på saken, låter det sig inte
neka; och bostadskonservatismen
framstår då i mera blandat, mindre skönt ljus.
Man finner att det är mannens plikt att
skaffa hustru och barn en sund och
vacker bostad, så snart den ekonomiska
möjligheten finns, även om han själv i egen
hög person inte är så mycket hemma och
därför inte har så mycket känning av
olägenheterna, och även om hustrun och
barnen själva allra helst vill stanna —
kvinnor och barn med sitt rika känsloliv äro
som bekant gärna konservativa.
Där den ekonomiska möjligheten icke
fanns — ja, där återstår den att skapa.
Där tangera vi de större
samhällsproblemen. Men jag tror man har rätt när
man säger mig att den ekonomiska
möjligheten finns åtskilligt allmännare, än en
flyttning till värdigare bostäder kommer
till stånd. De som tagit till sin uppgift
att här bryta isen och utså missnöjets
frön, utföra ett otacksamt, men nyttigt
arbete. De gamla ohälsosamma
hemkänslorna måste förstöras, innan
underlaget kan skapas för nya och
än rikare. Det är grymt, men det
är så för all radikalism i kultur,
politik, religion — det är överallt dess arbete.
Det gamla och trygga måste rivas för ett
nytt, som i början synes otryggt. Men
man har den trösten: det synes bara
otryggt i början. Är det nya
förnuftigare, planmässigare, mera
ändamålsenligt, huru mycket lättare skall
hemtrevnaden icke kunna slå rot där, bara den får
tid på sig. Om så mycket kärlek och
omsorg kunde bo i kåkstaden, i det gamla
Göteborg, hur mycket skall då inte kunna
växa i det nya. Ebbe Linde.
 |
| Solsken och grönska i stålhuskvarteren. |
|
| Stålväggarna resas. |
|
| En stålhusgata. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
