Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Några drag ur svenska industrins utveckling sedan 1859. Arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel. Av bergsingenjör Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. v. ett modernt, mindre gruvfält. Kantorp i Södermanland. Kring uppfordringsschaktet gruppera sig
sovrings-oeh anrikningsverk. — T. h. Nordmarks järngruva i Värmland i slutet av 1700-talet. Brytningsmetoderna och
hjälpmedlen för malmens uppfordring undergingo mångenstädes ingen nämnvärd förändring ännu på 100 år.
gruvliaiiteringen till godo. Slutligen må nämnas, att kraftproblemet, som sedan urminnes
tider vållat gruvorna stora bekymmer, på sina håll blivit löst först genom det sista
decenniets omfattande elektrifiering. Vad gruvindustrins rationalisering betytt för
produktionen vid järngruvorna framgår därav, att denna, beräknad per arbetare och år, var vid
underjordsbrytning i medeltal 432 ton åren 1896—1900 mot 2,253 ton 1926, vid dagbrytning
i medeltal 1,410 ton åren 1896—1900 mot 9,076 ton 1926, vilket innebär, att produktionen
per arbetare vid de olika formerna för brytning resp. 5- och 6-faldigats.
En gren av gruvindustrin, som uppstått under den här behandlade perioden, är
sovringen och anrikningen, varmed förstås den verksamhet, vid vilken ur det uppfordrade
berget malmstycken skiljas från gråbergsstycken (sovring) och malmmineral från
gråbergs-mineral (anrikning). Maskinell sovring tillämpades först vid Slotterbergsgruvan 1884, varvid
för första gången den magnetiska svartmalmen skildes från gråberget med hjälp av
magnetisk malmskiljare (konstruerad av Jonas Wenström, vars namn vi sedermera skola möta
i ett annat sammanhang). De moderna anrikningsprinciperna ha däremot framvuxit rätt
sent, och de flesta anrikningsverken ha i allmänhet anlagts först efter sekelskiftet. I allmänhet
innehålla anrikningsverken för järnmalm anordningar för successiv nedkrossning av malmen
samt för magnetisk anrikning av svartmalmen och separering i vatten efter mineralkornens
specifika vikt av blodstensmalmen (våtanrikning). I fråga om anordningar och maskiner
för järnmalmsanrikningen har ett grundläggande arbete utförts av doktor J. G. Gröndal,
vars metoder (jämväl för brikettering) ligga till grund för det 1902 upprättade Herrängs
järnverk. Under de senaste 15 åren ha de ursprungligen i Amerika lanserade
flotations-metoderna börjat komma till användning i Sverige vid anrikning av ädlare malmer. De
grunda sig på det förhållandet, att metallglänsande mineralkorn, fuktade med olja, ha
förmåga att fastna vid luftblåsor i vatten och sålunda kunna tillvaratagas med det på ett
eller annat sätt bildade skummet.
Produktionen vid anrikningsverken av järnmalmskoncentrat (»slig»), som vid
sekelskiftet var c:a 40,000 ton årligen steg hastigt till över 1 mill. ton (1915) för att efter kriget
lika hastigt sjunka till en årlig kvantitet av 400,000 ä 500,000 ton. Enär järnmalmssligen
är mindre lämplig att användas vid masugnen, brukar man vanligen bringa den i
stycke-form, antingen så, att man av den fuktade sligen formar briketter, som bringas att delvis
smälta (sintra) i för detta ändamål konstruerade ugnar, eller så, att sligen blandas med
II. — Handelskalendern 1029.
— 17 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
