Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arkitekten Kristian Rolf. Ett konstnärssamvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9i
min födelsestad var mitt värf, därför svalt
jag, därför led jag nöd, därför bar jag med
jämnmod alla fattigdomens förödmjukelser.
Tvangs jag att afyttra mina arbeten åt dem
som hade makten! Ack! Jag gjorde det gärna
blott för att ändå få skänka åt min födelsestad,
om också okänd! Det var lyckliga år! ... Sen
kom en period, då mitt namn blef kändt, och
jag begynte kunna existera. Jag kom med i
lifvet och började se människorna på närmare
håll. Då vann föraktet insteg hos mig; hur
mycket jag än kämpade emot, det ungdomliga
förtroendet brast och det barnsliga
0
! min kärlek
till min stad föröddes. . .
ja, jag kunde inte
ens längre känna den som min stad!
Och så föll jag slutligen för frestelsen och
förstod knappt, att det var ett svek och en
låghet, förrän det var för sent! . . .
Det är det förfärliga med denna byggnad, att
vissa partier af den tala så klart och vackert
min kärlek, de visa mig mitt barnaansikte,
det glada, förtroendefulla, medan andra delar åter
ropa till skyn om mitt förakt. . . och min skam!
Ja, ja! Min skam!... Ty en konstnär måste
vara större än sitt förakt!
om
EMIL
(går sakta fram och rör skyggt vid hans arm).
Herrn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
