Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En nykterhetspredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skummande sjöng älfven sin eviga sång i
obygden, mellan de höga stenväggarna. Laxen
hoppade, guldglänsande i försommarsolen, och öringen
gled behändigt mellan stenarne, stannade i någon
eda och kilade vidare, sällan störd i sin frihet af
någon metares försåtliga flugkrok.
Tills en dag klangen af släggor mot härdadt
stål och sprängskott störde idyllen.
Järnvägsbyggarne hade anländt — bro skulle
slås öfver den väldiga, vilda forsen.
Långsamt reste sig stenpelarne ur skummet;
men en dag stodo de färdiga, smäckra och fina,
som gjutna. Järnkonstruktionerna nitades samman,
fogades ihop med svåra bultar, drogos öfver och
fästes i graniten . . . Och högt öfver fradga och
ilande böljor reste sig den vackra bron. Rödmålade
glänste spannen, och fram däröfver gingo i två
snörräta linjer de blanka skenorna.
Kommunikationsbandet var fogadt samman — järnbandet, som knöt
obygden vid kulturen.
Sex vagnar, lastade med tegel, skulle sändas
bort till en plats på andra sidan älfven. Men för
att grusningen icke måtte bli hindrad, skulle
transporten verkställas på söndag, då banan var fri
för tåg. Järnvägen lutade starkt, och man behöfde
endast lossa bromsarne och moderera farten. Åtta
man beordrades på lördagskvällen att utföra arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
