Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interneras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hajade han till, vidskeplig som han var.
Brö — — dö ... Herre Gud, skulle han nu
dö! Han, unga, starka karl’n. Dö från kamrater
— och från Hanna! ...
Inte! Dumheter. Måsse stenhuggare dö? —
Prat.
Men så ringde det igen: brö — dö.
Halft i förargelse, halft i rädsla började Måsse
svära och domdera. Koppan in och gräla: Han
skulle bara hålla sig i skinnet och vara stilla,
annars ... Därmed pinade hon i honom ännu en
sked ur buteljen.
Det lugnade.
— Här är nog allt för varmt, muttrade gumman,
han tål det inte, han har nog feber. Hvarpå
hon resolut hämtade en sopskyffel och krattade ut
de halfbrända kolen ur kaminen. En timme
därefter var den rostiga besten alldeles iskall och fönstret
tjockt af frost.
När så Koppan kom in i skymningen och tände
stearinljuset i kvartersflaskan på bordet, var
sjukrummet nog så kyligt, ja säkert mycket kallare,
än doktorn afsett.
Sjuklingen kröp ihop under fällen, som
lyckligtvis förstärkts med ett hästtäcke. Klockan
närmade sig 8, temperaturen minus 30, ty blåsten pinade
på och föste in kylan genom hundrade springor,
plus kaminröret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
