"O! hur länge skall jag bida,
Huru länge skall mitt hjerta
Klappa endast för att lida,
Kampa under sorg och smärta?
Sorgen är allena vorden
Menskan trogen, då hon ilar,
Som en skugga öfver jorden,
Och ett mål för ödets pilar.

Jag såg också nöjets fester,
Blandade mig in i hopen,
Och från öster och till vester
Hördes starka fröjderopen.
Men min själ fann ljuden tomma,
Fann ej tröst i yrans sånger,
Och, som törnet för en blomma,
Fann jag blott för nöjet ånger.

Och min själ är mörk, som natten,
Och mitt hjerta bryts, som hafven.
Månan likt kring land och vatten,
Dystert stirrar jag mot grafven:
"Här skall lidandet försvinna,"
Så ur grafvens djup det talar,
"Hit skall stormen icke hinna,
Här bor frid i skumma salar."