Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under min vistelse i Boston bodde jag i en svensk familj
i en af stadens utkanter. Det var mycket långt dit, men
kommunikationerna voro ju ganska goda. Under vägen fram och
tillbaka mellan den egentliga staden och mitt logis passerade
jag flere gånger den bekante dr. Cullis’ sjukhus. Denne Cullis
har nämligen gjort sig känd genom de underbara
helbregda-görelser, till hvilka han fått vara ett medel genom trons bön.
För hvar gång jag for förbi sjukhuset, tänkte jag: »Nästa gång
skall jag springa derin». Jag vet också, att dr. Cullis gerna
sett, att jag hade kommit. Men det blef ledsamt nog aldrig tid.
Det långa afståndet från den egentliga staden vållade mig
en dag ett ganska ledsamt missöde. Då jag på aftonen skulle
fara till kyrkan för att predika, var jag mycket orolig, huru jag
skulle hinna dit. Men mina svenska vänner menade, att det
var ingen brådska. När vi kommit på spårvagnen, inträffade
emellertid det ena missödet efter det andra. Nästan vid hvarje
hörn måste vagnen stanna antingen för att aflemna eller taga
upp passagerare. Jag satt som på nålar. Det hade gått mycket
fortare att vandra till fots. När icke något annat var, som
hindrade, hände det, att kusken förlorade sin piska och måste
för den skull stanna, hoppa af och springa ett långt stycke
tillbaka för att söka reda på den, hvilket icke just var så lätt,
emedan det var temligen mörkt. När han åter kom upp på
vagnen, sade han:
»Då olyckan böijar, så förföljer hon en stackare ända in
på natten.»
»Ja, ja, tänkte jag, det får nog äfven jag nu känna af.»
Jag kan icke säga, att detta tålamodsprof var någon
synnerligen lämplig förberedelse till predikan. När vi stego af
spårvagnen, hade vi ett godt stycke att gå, och som tiden var långt
liden, hade vi intet annat råd än att springa. Vi sprungo också
hela sällskapet, en lång rad, men kommo i alla fall en half
timme för sent. För mig var detta ytterst förargligt, emedan
jag alltid lägger stor vigt på att få börja precis på slaget.
Ordning i detta är lika vigtig som ordning i allt annat.
Bland dem, som jag hade i mitt sällskap, var en amerikansk
kongregationalistpastor vid namn Fr. Emrich från South
Framing-ham Mass. Han är i många afseenden en ganska märklig man.
Han har genom läsning af svenska böcker och genom samtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
