Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjocka kindben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 TJOCKA KINDBEN.
Ujocfta feinbben.
Jag skall tala om för herrskapet, att jag har li-
dit mycket för mina tjocka kindben. Så som jag
har lidit för dem, är det egentligen underligt, att de
finnas kvar. Men kvar finnas de, och nu är jag
glad och till och med något litet högfärdig öfver dem.
Det var i Norrköpings storskolas lägsta klasser
som jag bland åtskilligt annat lärde mig hvad lidande vill
säga. Jag var vid den tiden en spinkig pojke, smal
och tunn öfverallt utom i ansiktet. Det var det som
gjorde att jag verkade så godt som bara kindben,
allra helst som dessa ytterligare poängterades genom
den grannaste röda färg, hvilken fick en nästan blå
skiftning i mera lidelsefulla ögonblick. Och sådana
fattades ingalunda, det sörjde kamratkretsen för.
Jag glömmer aldrig, då jag trädde in i den för
första gången. D. v. s.
jag trädde egentligen inte alls
in i den, den slöt sig tvärtom genast kring mig som
en mur. Och ur ett par tjog gälla pojkstrupar ljöd
ett hiskligt glädjetjut, som jag ännu ibland hör i mina
drömmar. Det var min barndoms mest kritiska ögon-
blick. Hade jag nu bitit ihop tänderna och knutit
näfvama och kört fram hufvudet som en murbräcka
och rusat blindt på, så hade jag kanhända lyckats
skaffa respekt både för mig själf och mina kindben,
men det gjorde jag inte. Jag gjorde det olyckli-
gaste jag kunde ta mig till —
jag brast i gråt. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
