Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlande. Det var en valhandling. Men jag visste att
det ingenting var att berätta för Nic hur mycket jag än
trodde hon ville förstå. Vi var i grund olika, tänkte jag.
Ändå hjälpte hon mig så mycket. Men jag bevarade
hela tiden själv nyckeln till mitt eget slutna rum. Det
öppnade jag inte inför henne.
I början när jag kom till Oslo hade jag nog tänkt
göra det. Jag kom med tåget från Karlstad. Där hade
jag varit några dagar. Från Østbanestasjonen ringde
jag henne. Men hon var bortrest. Jag satt där på en
bänk med min resväska bredvid mig och funderade.
Ingen kände jag i Oslo. Tillslut gick jag till Friheten,
den kommunistiska dagstidningen, jag kände ingen
där heller men det stod en blond trettioårs kvinna i
expeditionen. Hon sade att jag kunde bo hos henne
och hennes man ett tag. De var kommunister. Han var
ombudsman i målarnas fackförening, hade varit
flykting i Sverige under kriget. De hade en modern
tvårummare på Jens Bjelkes Gate nere vid Grønland och
jag kunde få bo i det ena rummet. Det var hennes
brors rum egentligen. Han hade varit i Spanien och
sedan uppe på fjället under kriget. Men han ville vara i
fred nu. Han kvartade därför på en pråm i hamnen.
En dag kom han med Anne-Bolette. Stort burrigt
mörkt hår och kraftig mun. Henne blev jag nästan kär
i. Vi gick på tur i fjällen hon och jag. Hon drömde om
att ta sig till Paris och lära känna Jean Marais. Jag
menade att av vad jag förstod skulle hon som flicka inte ha
mycket för det.
När mannens föräldrar kom ner från Tromsø fick
jag flytta. Det kunde inte hjälpas. De hade blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
