Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som också skaffade mig Life. Han hade förbindelser
med några från amerikanska ambassaden och jag läste
om Hargroves äventyr i the army så jag tjöt av skratt.
Men här i Sverige satt jag fast for the duration.
Att det var av Sten jag fått låna Robert S. Carr var
inte så konstigt. Han och jag och Dag läste och
diskuterade nya romaner och äldre var dag. Stens favoriter var
sådana som William Beckford, Claude Farrère, Pierre
Louys, Edgar Allan Poe och de svartare klassikerna.
Dag hade Hjalmar Bergman, Vilhelm Ekelund,
Goethe och Heine som följeslagare och jag var alläsare
med kanske lite övervikt för de nyare amerikanerna,
Dos Passos, Dreiser, Michael Gold, James T. Farrell.
Gemensamt hade vi dock intresset för Fielding,
Rousseau, Diderot och Voltaire. Detta gemensamma att vi
läste och tyckte illa om nassar hade vi upptäckt när vi
träffades som trettonåringar hösten år 1940 i 14 i
Bromma läroverk då jag just kommit hem från
Amerika och Sten och Dag flyttat från Göteborg till
Stockholm.
Vi hade stor hjälp av Stens far, Algot Ljung. Han var
modersmålsadjunkt vid Bromma läroverk och en av
det lilla fåtal lärare där som inte var tyskvänner. Ännu
1943 när jag lämnade den skolan var de flesta av
lärarna otäckt nassiga. Några var organiserade
lindholmare. Andra, som hon Margit Söderholm vår
geografilärare, var svärmiskt Hitlerbeundrande. Hon skrev
fruntimmersromaner som Driver dagg faller regn också.
De flesta nöjde sig med att hålla våta fingret i luften
och vara tyskvänner så länge det var lämpligt. Det var
ont om demokrater, folk som man kunde ha respekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
