Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock var det icke ödemarkens närhet, som gav denna
bygd dess väsentliga karaktär och intresse, utan något helt
annat: de gamla väldiga bondgårdarna, minnena och
resterna från gångna, helt annorledes levande tider.
Jag gör följande dag en vidsträckt tur över bygden under
ledning av två kommunalmän. Doktorn är fullt upptagen med
sitt. Vi besöka ett par gamla gårdar att börja med, av vilka
den första är ett bokstavligt träslott, daterande sig från sekler
tillbaka. Nu var det moderniserat, med sina tolv rum i två
våningar, hade värmeledning och övriga moderna
bekvämligheter. Det var grant, men jag kunde inte återhålla den
tysta reflexionen:
— Vilken apparat!
Rummen voro gästabudssalar, köket stort som ett litet hus,
skafferier och förvaringsrum dito. Där bodde några ogifta
syskon. På något sätt påminde det mig om Dalsland.
Och i nästa stora gård, från 1721, kom läget i dagen.
— Ja, sade ägaren, som flyttat ur sin gamla gård i en
nyare, dom gamla gårdarna är för gamla, för omöjligt
oekonomiska, med ända upp till 12—15 rum, och så
används bara köket och ett rum, även om familjen är stor.
Resten av rummen står iskalla. Och stängda. Och inte bara
om vintern utan om sommarn också. Och år från år förfaller
dom mer och mer, bit för bit. Fönster spräcks, tapeterna
flagar opp, kakelugnarna spricker och sten ramlar ur murn.
Somliga sätter väl in en ribba här, en sten där, men va
hjälper det?
— Men ändå får dom stå?
— Ja. Det är traditionskänslan, förstås. Man har sett dom,
sen man var barn. Det skulle kännas liksom tomt på nå vis,
om dom försvann. Men! Det är klart. Försvinna måste dom
ju till sist ändå. Inte kan det gå i längden så här.
§ 5. Vid en vändpunkt.
— Vad som är det svåra och förklarar alltsammans här
i Hälsingland, fortsatte han, det är, att dom gamla små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
