Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flacket summo de. Pär-Erik såg i tuben långa band
som sköto fram. Streck drogo i luften, skrin klöfvo
morgonens ro, men ingen fågel kom inom håll.
Förargad, frusen, hungrig och smutsig reste
sig Pär-Erik, sparkade till den onyttiga lommen och
redde sig till hemfärd. Han samlade ihop grejorna,
kastade fågeln i akterstammen och satte segel.
Och åter svor han öfver modern, som var orsak
till denna misslyckade jakt.
Den tiden på dygnet var det, då man känner
sig tömd på all lust till lifvet, då i den kalla och
obarmhärtigt klara luften allt syns dåraktigt och
fåfängt, och då rymden förefaller att vara glaskupolen
öfver en öde och afsida kyrkogård.
Pär-Erik svängde om udden och såg raden af
bodar spegla sig i sundets vatten. Det förvånade
honom, att rök steg ur hemmets skorsten. Det blef
honom varmare till mods, ty han förstod, att man
tänkt på honom och kokat kaffe. Men butterhet satt
kvar till tänderna.
Gubben stod på utbryggan, när han lade till.
— Ha du na? sade han.
— En lom.
— Det var fögan lite.
— Lite! Hva ha ji sköte i natt? Jag har vaka
och bränt yga för er förbannade fågelsoppa.
Han tog lommen och slängde den vårdslöst till
gubbens fötter.
— Ge’n at käringa och fråg’na, om hon ä nöjd
nu.
— Ja, nu är hon nöjd, Pär-Erik.
— Ä hon? Det var fäll först gången!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
