Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligaste drillar — jo, den var alltid med! — Det
lät mycket bättre, än han hade kunnat tänka sig,
och hans långa fingrar och smidiga handled vågade
sig ut på beständigt nya upptäckter.
Han hade virtuositeten liksom av naturen, inga
svårigheter tycktes honom oövervinnliga; och
med alla dessa yttre medel, som han höll som
trådar i sin hand, tolkade han sin egen naturs
hemligaste tankar.
Det var en vild, lidelsefull natur, på en gång
brännande het och obevekligt kall, som bättre
kunde hata än älska, bättre hånle än gråta, och
som med en demonisk överlägsenhet såg ned på
människolivets sorger och fröjder.
Man kunde bli rädd, när man hörde hönom
spela.
Han stod, lång och mager, i den låga
svarvar-verkstaden, med det långa, svarta håret ned över
den höga pannan, de små svarta ögonen gnistrande
i det bleka ansiktet, där varken ögonbryn eller
ögonhår gåvo någon synnerlig skugga, ett hårt,
sarkastiskt leende omkring den breda munnen,
och den framskjutande, lånjga hakan vilande på
violinen.
När han då tog sina första tag över strängarna
— ritsch, ratsch! — löpte det kalla kårar utefter
ryggen på svarvargesällerna. Det lät som två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
