Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Den antika teatern - Medeltidens teater - Nyare tidens teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Teater
838
roller. De tragiska skådespelarna buro en hög
håruppsättning, höga skor (koturner) och
uppstoppning för att låta gestalten synas större;
dräkten var fotsid, veckrik och rikt prydd med
broderier. Körledaren, silenos, bar en åtsittande,
ullig dräkt. I komedien buro skådespelarna också
masker men i motsats till i tragedien låga skor
(lat. so’ccus) och därtill Dionysoskultens
symbol, en fallos. I början, till Sofokles, uppträdde
diktaren själv som skådespelare.
Då skådespelet var en gudstjänsthandling, tog
staten hand därom. De stora dionysierna
instiftades av Peisistratos. Föreställningarna
försigginge i form av en tävlan, i vilken pris utdelades
till den segrande kören, sedermera även till den
bäste skådespelaren. Under den hellenistiska
tiden blev skådespelarkonsten ett yrke, vars
utövare sammanslöto sig i stora föreningar, åt
vilka de dramatiska föreställningarna överlätos
(de s. k. dionysiska techniterna).
Dramat är Atens skapelse. Tragedien tillhörde
de stora dionysierna, som firades vid Dionysos
Eleuthereus’ helgedom vid Akropolis’
sydsluttning. I anslutning till detta tempel framväxte
Atens ryktbara t., Dionysosteatern. Dess centrum
var gudens offeraltare (thyme’le), och runt detta
utbredde sig under namn av orchéstra körens
plats, till mera än halva sin omkrets kringsluten
av koncentriskt ordnade, amfiteatraliskt
uppstigande åskådarbänkar, genom radialt löpande
trappnedgångar indelade i kilformiga sektioner.
Bakgrund för handlingen, som alltid försiggick
i det fria, var urspr. ett enkelt tält (grek, skené)
el. skjul, vilket tjänade som materialbod och
omklädningsrum för skådespelarna. En rikare
dekorerad bakgrund infördes först av Sofokles,
och en palats- el. tempelfond blev nu den för
tragedien normala fonden. En verklig
scenbyggnad av trä uppfördes redan på 400-talet f. Kr.,
framför vilken skådespelarna uppträdde i samma
plan sorn kören el. möjl. ett trappsteg högre. En
upphöjd scen tillkom först senare, måhända i
samband med den monumentalisering av t. i
Aten, som fullbordades under senare hälften av
300-talet f. Kr.
Redan under 400-talet gåvos dramatiska
föreställningar även utanför Aten, och fr. o. m.
300-talet blev t. en för allt grekiskt kulturliv typisk
företeelse; överallt anlades.mer el. mindre
praktfulla t.-byggnader. Samtidigt ändrade t. karaktär
även i Aten. Satyrspelet upphörde vid 300-talets
mitt, och fastän nya tragedier alltjämt skrevos,
behärskades t. helt av 400-talets klassiska
skapelser. Utom tragedier och komedier gåvos på
den hellenistiska tidens t. också mimer, urspr.
imitationsdanser men litterärt utbildade till korta
pjäser av folklig, varietémässig karaktär.
Den klassiska t. var icke främmande för
maskinella anordningar, t. ex. för att låta en gud
uppenbara sig i luften. Särsk. må nämnas
rull-maskinen (ekky’klema), en plattform på hjul,
som rullades ut genom proskenion för att visa
en interiörscen och sedan rullades in igen. —
Lämningar av antika grekiska t. finnas bl. a. i
Aten (Dionysosteatern för 15,000 åskådare), Me-
Antika teatern (i förgrunden) och amfiteatern i Arles.
galopolis (20,000 åskådare), Epidauros, Eretria,
Argos, Sparta, Sikyon och Mantineia samt
dessutom i Mindre Asien (Myra, Pergamon, Efesos,
Priene, Telmessos, Patara, Perge) och på Sicilien
(Syrakusa, Segesta, Taormina).
I Rom funnos äldre dramatiska ansatser,
atellaner (se d. o.) m. m. De utträngdes av de
på latin bearbetade grekiska skådespelen. Även
i Rom uppfördes skådespel vid vissa fester på en
för tillfället uppslagen scen; åskådarna fingo stå
och se på, ty senaten förbjöd uppförandet av en
fast teater. Den första stenteatern uppfördes i
Rom av Pompeius 55 f. Kr., den andra av kejsar
Augustus 13 f. Kr. (Marcellusteatern; se bild 2
å pl. vid Romersk konst). Romerska teatrar
finnas på många andra ställen, en av de bäst
bevarade i Orange (se bild vid d. o.). Den romerska t.
skiljer sig i vissa avseenden från den grekiska.
Åskådarrummet (cdvea) är jämnt en halvrund
och sammanbyggt med scenbyggnaden. Under
dess ändar leda välvda gångar in på orchestran,
vilken uppläts till sittplatser för honoratiores. Det
finns en verklig scen (pu’lpitum), bred och cj
högre än i en modern t. Dess fondvägg hade en
rik arkitektonisk utsmyckning i två el. tre
våningar med nischer, kolonner och statyer. Ridån
släpptes ned i en fördjupning framför scenen.
Skådespelarna voro främlingar el. frigivna, och
deras yrke betraktades som ärelöst. I början av
kejsartiden utträngdes dramat av pantomimen.
Medeltidens teater. Från de romerska
mimdansarnas sprängda skaror härstammade de
gycklarband och spelmän, som från tidig
medeltid såsom joculatöres, mimici el. scènici drogo
omkring i s. och mell. Europa och som under
beteckningen ”lekare” även nådde Sverige. Om
medeltidens t. se Fars, Moraliteter, Mysterier 2)
och Skoldrama.
Nyare tidens teater. Renässansens intresse för
antiken sträckte sig även till dramat, särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
