Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
477
Sverige
478
Fig. 5. Profiler över Närke och Vättern, visande förkastningstopografi med sänkningsfält och horstar, de
förra med delvis bevarade yngre formationer (visingsö- och kambrosilurformationerna). Sänkningsfältens
djupaste delar äro upptagna av sjöar.
vilken tilltar i bredd mot s. och i Gästrikland når
en vidd av 40—50 km.
I Gästrikland övergår det norrländska
kustlandet utan gräns i det mellansvenska
låglandet, vilket sträcker sig tvärs över mell.
S. mellan Östersjön och Ålands hav i ö. och
Skagerak i v. Det präglas av låga urbergshöjder
och talrika rundhällar, som uppskjuta i svärmar
över de förhärskande lerslätterna och
moränbackarna. I områdets ö. del bilda rullstensåsarna ett
framträdande drag i landskapet. I n. Uppland är
peneplanet bäst bevarat, men längre mot s. är det
liksom i Västmanland genomsatt av talrika
sprickor i n.—s., vilka bilda ledlinjer för de nuv.
vattendragen. Landskapsformerna i n. Södermanland,
n. ö. Närke och n. Östergötland domineras av
för-kastningslinjer i ö.—v. (se fig. 3 och 5). Hit höra
mälarförkastningarnas mot n. vettande, branta
avsatser, som trappstegsvis stiga upp till
Södermanlands 60—100 m höga, horstartade, av talrika
sprickdalar i olika riktningar genomkorsade
sjöplatå. I s. begränsas den av
östgötaförkastningar-nas mot s. vettande väggar, vilka ha skyddat de
nedsänkta kambriska och ordoviciska lagren
under östgötaslättens v. del och bestämma n.
stranden dels för sjöarna Boren, Roxen och Glan, dels
för de djupt inträngande vikarna Bråviken och
Slätbaken. Landformerna inom v. delen av det
mellansvenska låglandet bestämmas av
förkast-ningslinjer, orienterade huvudsakl. i n.—s.
Vätter- och Väner-bassängerna äro liksom Skagens
och Undens sänkor anlagda längs dylika. De
båda förkastningssystemen mötas i Närke, vars
centrala slättområde med bevarade kambriska och
ordoviciska bergarter bildar ett V-formigt
sänkningsfält. I n. v. möter slätten norrlandsterrängen
i Kilsbergens nära 200 m höga horstbrant,
varifrån utlöpare sträcka sig genom n.
Västergötland till det sydsvenska höglandet. Inom
Västergötlands n. hälft är peneplanet mycket jämnt,
obrutet och sjöfattigt. Landformbildande äro här
i stället de med diabaskalotter täckta,
kambrosilu-riska platåbergen. Det mellansvenska låglandets
västligaste del är Bohusläns spricklandskap, som
i n. ö. möter norrlandsterrängen i Dalslands
berg-ribblandskap.
S. om det mellansvenska låglandet ligger det
sydsvenska höglandet, som från den
storkuperade kupolen i n. Småland sträcker sig
i en båge runt Vätterns s. ände in i s.
Västergötland. Området präglas i hög grad av
spricktopografi. Den kraftigaste brottlinjen följer
Vätterns ö., upp till 240 m höga förkastningsbrant,
som vid sin fot lämnar plats endast för en smal.
på visingsöformationen uppbyggd kustslätt.
Isolerad från höglandet reser sig i v. Östergötland
Ombergs horst (263 m). V. om Vättern gå
spricklinjerna huvudsakl. i n. ö.—s. v. och utgöra
ledlinjer för dräneringen. I n. Småland finnas två
spricksystem, ett i n.—s. med talrika dalsjöar i
den centrala delen och ett i n. v.—s. ö., som
dominerar i n. ö. I denna brutna platåterräng ligga
höglandets högsta toppar, ss. Tomtabacken (377
m), Taberg (343 m) och Galtåsen (359 m). Mot
s. sänker sig höglandet till ett 100—200 m högt
förland, den sydsmåländska u r
bergs-slät t en, som omfattar större delen av
Kronobergs län, s. v. delen av Jönköpings län och
dessutom skjuter in i Kalmar län, Blekinge,
Skåne och Halland. Den halländska
kustslätten har liknande terrängformer som den
norrländska kustslätten, men de kvartära
avlagringarna dominera mer i Halland, där dessa ha
givit upphov till de för landskapet så typiska
randåsarna och randterrasserna. Laholmsslätten är
dock mera golvplan, ty där utfyllas ojämnheterna
i urberget delvis av kalkstenslager från
kritpe-rioden. Den i stort sett jämna kustlinjen är
likväl detaljrik. Den domineras av klippor i n. och
av sanddyner i s.
Det småländska kustlandet är en
spegelbild av Västkusten. I n. ö. når den 50—75
m höga urbergsterrängen ända fram till kusten,
där den har styckats sönder av korsande
spricksystem i n.—s. och n. v.—s. ö. och bildar Tjusts
skärgård med djupt inträngande vikar och
talrika öar. Urbergsytan sänker sig långsamt mot
s., där det subkambriska peneplanet är delvis täckt
av kambrisk sandsten, utgörande underlaget för
den mycket flacka, milsbreda Kalmarslätten.
Urberget sjunker sedan ytterligare under Östersjöns
botten, över vilken Ölands och Gotlands
av kambrosilur uppbyggda p 1 a t å ö a r resa sina
högsta partier 51 m, resp. 83 m ö. h. I B1
e-k i n g e upprispas urbergsslätten av n. v.—s. ö.
sprickor, i vilka åarna ha skurit ned 20—30 m
djupa dalgångar. Terrängen sjunker
terrassfor-migt mot kusten, där en väl utvecklad skärgård
har uppkommit i s. ö. I Skånes horstland
har urbergsslätten brustit längs
förkastnings-sprickor i n. v.—s. ö. och styckats upp i
horst-platåer, de s. k. skånska åsarna, bestående av 4
i n. v. belägna dubbelsidiga och 6 i s. och ö.
ensidiga horstar med förkastningsbranten mot
n. ö., alla med moräntäckt terräng. De
skånska slätterna äro sänkningsfält, som ha fått
sina huvudsakliga terrängformer av de lösa
avlagringarna. Kristianstadsslätten vilar på krit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
