Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Swedenborg, ätt - Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
385 Swedenborg 386
Swedenborg, adlig ätt. Bergsmannen vid
Kopparberget Olof Olofsson (d. 1498) var farfar
dels till bergsmannen Olof Markvardsson (vars
sonsons son var Georg Stiernhielm), dels till Olof
Markvardssons kusin nämndemannen i
Kopparberg Nils Hansson (d. omkr. 1560). Den
sistnämndes sonsons sonson bergsmannen Daniel
Isaksson (1610—80) var fader till Jesper
Swedberg, vars barn 1719 adlades med namnet S.
Den gren av ätten S., som lever, härstammar från
en broder till Emanuel S. (se nedan). En bror
till Jesper Swedberg adlades 1683 med namnet
Schönström.
Emanuel S., naturforskare, mystiker (1688
—1772), son till Jesper Svedberg. I Uppsala
erhöll S. (1699—1709) en universellt lagd,
rud-beckianskt färgad undervisning, särskilt i
humanistiska ämnen, men beslöt därefter ägna sig åt
naturforskning, reste därför 1710 till England
och studerade där ett par år teoretisk och
till-lämpad naturvetenskap. Efter besök i Holland,
Frankrike och Tyskland återvände S. 1714 och
fick nu sysselsättning hos Polhem. 1717 blev han
assessor i Bergskollegium. Han adlades 1719
jämte sina syskon. Under de följande åren
utvecklade S. en livlig förf.-verksamhet och
framkom med många praktiska reformförslag och
geniala vetenskapliga uppslag (särsk. på
hjärnforskningens område), som långt senare fullföljts
och bekräftats. Det var emellertid till en
universell världsförklaring S. syftade, och den, vid
vilken han först stannade, var alltigenom
mekanisk-materialistisk (”Principia rerum naturalium”, i
”Opera philosophica et mineralia”, 1, 1734):
själen består av den subtilaste materia, och världen
är en väldig maskin, dock med Gud som yttersta
orsak. Under 1730-talet arbetade han spec. med
problemet om själens väsen och dess förhållande
till kroppen (”Oeconomia regni animalis”, 1740—■
41, och ”Regnum animale”, 1744—45). Härunder
ägde en förskjutning rum i hans syn på tillvaron:
i st. f. mekaniska trädde organiska synpunkter;
under det han förut materialiserat det andliga,
kom han nu att spiritualisera världsalltet som en
fortgående utströmning från det gudomliga och
i det kroppsliga se en återglans av det andliga.
I denna uppfattning, som S. delar med all av
nyplatonismen påverkad mystik, styrktes han
genom visioner; den första av dessa, enl. S:s
beskrivning ett ljusfenomen (fotism), inträffade
sannolikt i Amsterdam 1736. Från 1743 började
för S. en religiös krisperiod med tvivel,
van-maktkänsla och (starkt erotiskt färgade)
drömmar och syner, varunder han bemödade sig att
uppgiva sin egen vilja och bli ett passivt redskap
för Gud. Dessa upplevelser, som skildrades av
S. i dagboksanteckningar (utg. 1859 av G.
Klemming: ”S:s drömmar”; ny uppl. utg. av K.
Barr, 1924), slutade med en vision i London i
april 1745, en psyko-sensoriell hallucination,
varvid S. trodde sig av Gud få i uppdrag att
förklara Bibelns andliga innehåll. Med sin sålunda
vunna inspiratoriska visshet ägnade sig S. i sina
därefter förf, skrifter åt den religiöse
förkun-narens uppgift (”Arcana coelestia”, 1749—56;
NF XX — 13
sv. övers., 4 bd, 1821—63; ”Vera christiana
re-ligio”, 1771; sv. övers., 3 bd, 1795). Under
denna sin teosofiska period följde S. huvudsakl.
samma tankelinjer som under den föregående
filosofiska. I kritiken av den luterska ortodoxien
har S. åtskilligt gemensamt med J. C. Dippel
men skiljer sig från honom bl. a. genom att
fast-hålla vid Bibelns verbalinspiration. Även med
herrnhutismen kom han en tid i beröring men
förkastade den sedan helt.
I S:s teologi återfinnes den nyplatonska
uppfattningen av Gud som den absoluta oändligheten,
från vilken allt utgår. Treenighetsläran i
vedertagen-mening förkastade han: Kristus var för
honom Fadern själv, som låtit sig födas som
människa för att nedslå de onda andarnas makt.
Så jämnades vägen för människans gradvisa
uppstigande till det gudomliga, vilket sker genom
sedlig självuppfostran. Människan har näml, fri
vilja, så att hon kan välja mellan inflytelser från
de goda och onda andar, som påverka var och
en. Den luterska försonings- och
rättfärdiggö-relseläran ansåg S. falsk och skadlig. Med ett
moraliskt patos, som erinrar om pietismens,
påyrkade han, att tron skulle visa sig i gärningar;
liksom rationalismen ville han icke i de för
frälsningen nödvändiga sanningarna godkänna
något, som förnuftet ej kan fatta (eljest bestred
S. icke, att tillvaron har olösliga gåtor).
Framför allt var han likväl mystikern, som med den
”inre synen” blickade in i den översinnliga
världen. Härvid begagnade han sig av den från
tidigare naturfilosofer övertagna
korrespondensläran: varje naturligt ting är en skuggbild av
ett andligt, varje andligt ting en avbild av en
himmelsk urbild. Denna föreställning ligger till
grund för S :s allegoriska utläggning av Bibeln,
i vilken han godtyckligt inläste hela sitt system,
och för hans detaljrika teckning av andevärld,
himmel och helvete, som helt motsvara våra
jordiska förhållanden, även t. ex. i fråga om
äktenskapet (”Delitiae sapientiae de amore conjugali”,
1768; sv. övers. 1852). I andarnas värld
utvecklas människan efter döden, så att hennes yttre
kommer att överensstämma med hennes inre,
och alltefter sin förhärskande kärlek går hon så
till himmel el. helvete. Där äger också av och
till en världsdom rum; så skedde 1757, då
Kristus återkom (enl. S:s uppfattning) och en ny
kyrka (det nya Jerusalem) grundades.
S. , som 1747 tog avsked från sin statstjänst,
levde därefter rätt isolerad, tidvis i utlandet,
där hans böcker trycktes. Starkast intryck gjorde
han kanske genom sin förmåga av fjärrskådning
och sitt andeumgänge, varom han gärna
berättade. Han avled i London 1772; hans stoft
överfördes 1908 till Uppsala domkyrka. — S:s
viktigaste skrifter ha utgivits i faksimiluppl. av
Swedenborg Society (1916), i sv. övers, av C.
J. Mannby (1876—1914); ”Religiösa skrifter i
urval” (1925; med inledn. av M. Lamm). —
Litt.: E. A. G. Kleen, ”S.” (2 bd, 1917—20);
R. Lagerborg, ”Fallet S.” (1924); G. Bæckström,
”S.” (1927); N. V. E. Nordenmark, ”S. som
astronom” (1932); ”An abridged chronological
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
