Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svavelbakterier - Svavelblomma - Svaveldioxid - Svavelfärgämnen, sulfinfärger - Svavelföreningar - Svaveljärn - Svavelkalkvätska el. kaliforniavätska - Svavelkis el. pyrit - Svavelkällor - Svavellever - Svavelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svavelblomma—Svavelsyra
373
bland vilka senare finnas de största kända
bakterieformerna, ofta spiriller, innehållande ett rött
färgämne, bakteriopurpurin, som anses spela
samma roll för dessa (i olikhet mot andra)
Ijusbe-hövande bakterier som klorofyllet för de gröna
växterna. De gröna s. innehålla färgämnet
bak-terioviridin. — Det i djur- och växtcellernas
pro-toplasma bundna svavlet frigöres vid
förruttnelsen och förmultningen såsom svavelväte. Detta
oxideras av s., varvid svavlet avskiljes i
bakteriecellernas inre såsom små droppar. Det frigjorda
svavlet oxideras av thiobakterier vidare till
svavelsyra, som i form av sulfat åter upptages av
de högre växterna. Ä andra sidan kan såväl fritt
svavel som svavelföreningar, särskilt sulfat, av
andra bakterier reduceras till svavelväte.
Svavelblomma, se Svavel.
Svaveldioxid, SO2, bildas vid förbränning av
svavel och röstning (oxidation) av sulfider. Tung,
färglös gas med till hosta retande lukt, kpt
-—10°®, löslighet i 1 liter vatten av 200 40 1. S:s
viktigaste användning är till framställning av
svavelsyra och kalciumbisulfit, vidare som blekmedel
och desinfektionsmedel.
Svavelfärgämnen, sulfinfärger, textil.,
utgöra en stor grupp färgämnen, som innehålla
en kromofor grupp med svavel och framställas
genom sammansmältning av de mest olika
organiska ämnen med svavel, alkalisulfider el.
alkali-polysulfider, ofta under tillsats av zink-,
mangan-el. kopparsalter. S. äro amorfa och i vatten
olösliga färgämnen med för det mesta obekant
sammansättning. S. stå kypfärgämnena nära. De äro
billiga, färga obetad bomull och utmärka sig för
stor ljus- och tvättäkthet. Det första s.,
ca-chou de Laval, framställdes 1873 av
Crois-sant och Bretonnière. Viktigare var det av Vidal
1893 genom sammansmältning av paraaminofenol
och natriumsulfid erhållna s., v i d a 1 s v a r t,
som blev den direkta anledningen till
framställning av många nya s. S. förekomma under många
olika namn, ss. t i o g e n-, i m m e d i a 1-, k r y
o-g e n-, p y r o g e n- och
katigenfärgäm-nen. Av den viktiga gruppen
hydronfärg-ämnen har särsk. hydronblått fått betydelse
som konkurrent till indigo.
Svavelföreningar. Antalet s. är mycket stort;
de utgöras väsentligen dels av sulfider, dels av
syror och salter, vari svavel, förenat med syre,
utgör den negativa jonen. Många ha teknisk
användning, t. ex. kalciumbisulfit, som nyttjas vid
pappersmassetillverkning, natriumhyposulfit el.
natriumtiosulfat bl. a. inom fotografien,
svavel-klorur, förening av svavel och klor med
formeln S2CI2, vid vulkanisering av kautschuk;
viktigast är svavelsyra.
Svaveljäm, kem., se Järnföreningar.
Svavelkalkvätska el. kaliforniavätska,
vätska till besprutning av fruktträd och
bärbuskar till skydd mot parasitsvampar, vissa insekter
och kvalster. S. beredes genom kokning av
svavel tills, m. kalkmjölk och består huvudsakl. av
kalciumpolysulfider.
Svavelkis el. p y r i t, ett starkt
metallglänsan-de, sprött, blekt mässingsgult, reguljärt
kristal
374
liserande mineral av järndisulfid, FeS2, som
eldar mot stål och har hårdheten 6—6,5, spec. v.
4,9—5,2 rent svart, ej grönaktigt streck, ojämnt
till mussligt brott och otydlig klyvbarhet. Vid
upphettning utan lufttillträde sönderfaller s. i
svavel och svaveljärn (FeS); vid antändning
under lufttillträde brinner s. under avgivande av
svaveldioxid. S. är det vanligaste
sulfidminera-let och har mycket vidsträckt utbredning i
naturen. Vid vittring oxideras s. lätt till järnvitriol
(samt fri svavelsyra) och limonit. Kristaller
av s. anträffas ganska allmänt. Markasit har
samma kemiska sammansättning som s. Från
kopparkis, tills, m. vilken s. ofta uppträder,
skiljer sig s. genom större hårdhet, svart streck och
blekare färg. I rent tillstånd innehåller s. 53,3%
svavel och 46,7% järn. Den bildar ibland
huvudmassan i fyndigheter av stor kommersiell
betydelse, vilka brytas för sin svavelhalt el. sitt
innehåll av en el. annan värdefull metall (vanl.
koppar, ibland guld m. m.). Svavelhalten utvinnes
i form av fritt svavel, svaveldioxid, svavelsyra el.
järnvitriol. Återstoderna efter bränning av s.
extraheras ofta vid kopparverk och brukas även
för framställning av järn el. rödfärg. Kända
förekomster från Sverige äro Falun och flera av
de i Västerbotten, under senare tid upptäckta
fyndigheterna, ss. Boliden, Kristineberg och
Rak-kejaur. Konsumtionen av svavel- och magnetkis
i Sverige utgjorde 1951 c:a 450,000 ton, varav
407,000 ton producerades inom landet (därav %
i Västerbotten och % i Falu gruva). De största
tillgångarna av s. i Europa finnas i Spanien och
Portugal (Huelvafyndigheten), där utvinningen
1952 uppgick till nära 2 mill. ton. I Italien var
den s. å. 1,143,500 ton, i Norge 714,000 ton, i
Västtyskland 565,000 ton och i Jugoslavien
138,000 ton. Bland utomeuropeiska fyndigheter
äro främst att nämna de i Japan, vilka 1952
producerade 2,577,600 ton. Från de sovjetstyrda
länderna föreligga icke några tillförlitliga
uppgifter om brytningens storlek. I Amerika har
den ej samma betydelse som i Europa och Asien.
Svavelkällor, se Brunnsdrickning.
Svavellever fås genom sammansmältning av
svavelblomma och pottaska och bildar leverbruna
el. gröngula stycken, som lukta svavelväte. S.
består av kaliumpolysulfider, kaliumsulfat och
ka-liumtiosulfat och nyttjas till framställning av
konstgjorda svavelbad.
Svavelsyra, H2SO4, den i tekniskt avseende
viktigaste av alla syror. Länge framställd i
liten skala genom glödgning av järnvitriol
(”vit-riololja”), blev den en massprodukt genom
införandet av blykammarprocessen (Roebuck i
Birmingham 1746), som betecknar början av den
kemiska storindustrien. Vid sidan av denna
metod tillämpas sedan början av 1900-talet den s. k.
kontaktmetoden.
Råmaterial för s. äro svavel el. svavelkis,
som vid förbränning (”röstning”) ge svaveldioxid,
SO2. Vid oxidation härav med luftsyre erhålles
svaveltrioxid, SOs, som med vatten ger s.: SO3 +
+ H2O = H2SO4. Oxidationen fordrar
medverkan av en katalysator, vid blykammarprocessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
