Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svampar - Svampdjur, spongier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Svampdjur
352
bakterier och slemsvampar, vilka var för sig ha
särskilda stamformer, betecknas de övriga som
egentliga s., Euniycetes, omfattande tre klasser:
fykomyceter (se Phycomycetes), askomyceter och
basidiomyceter; numera sammanföras emellertid
de enklaste fykomyceterna till en särskild grupp,
arkimyceter. — Det vegetativa systemet hos s.
kallas mycel (mycelium) och har vanl. utseendet
av ett fintrådigt, glest, färglöst flätverk. De
enskilda trådarna kallas hyfer och bestå av en enda
långsträckt cell el. cellrader med spetstillväxt.
Stundom förekomma tätt sammanflätade
hyfmas-sor i form av klumpar (sklerotier) el. strängar,
vilkas inre byggnad liknar parenkymvävnad. I
samband med fortplantningen bildas hos högre s.
oftast särskilda fruktkroppar. Hos jästsvamparna
består myceliet av fria el. löst förbundna korta
celler, som föröka sig genom knoppning.
Cellväggen består hos s. av ett kitinartat ämne. I st. f.
stärkelse, som alldeles saknas, finnas glykogen
och fett. Myceliet av vissa s. är fosforescerande
(se Lysved). — Ang. förökningsorganen se art.
om de särskilda klasserna.
Alla s. äro heterotrofa växter, parasiter el.
saprofyter. Flertalet parasiter lever på andra
växter, och ett stort antal förorsakar sjukdomar
på kulturväxter, ofta starkt förlustbringande,
t. ex. olika slag av bladmögel, mjöldagg, rost och
sot (se dessa ord och Växtsj ukdomar). Andra
förorsaka sjukdomar hos människor (Aspergillus,
Oospora m. fl.) och djur, särskilt ofta hos
insekter. Saprofytiska s. äga oerhörd betydelse genom
att sönderdela döda organiska ämnen i enklare
beståndsdelar, t. ex. kolsyra och ammoniak,
varigenom de åter bli tillgängliga som näring åt
högre växter. Fruktkropparna av många s. äro
omtyckta närings- och njutningsmedel, medan
andra innehålla farliga gifter. Giftiga s. finnas
även bland parasiterna, t. ex. mjöldryga och
strimsot (se Sot). Många saprofytiska s. har
människan tagit i sin tjänst, framför allt
jäst-svamparna. Mögelsvampar användas vid
framställning av vissa ostsorter samt av läkemedel
(penicillin etc.) (se Penselmögel), andra för
beredning av soja och en del alkoholhaltiga
drycker. Som förstörare av matvaror, fodermedel
o. dyl. äga mögelsvampar kolossal betydelse.
Trävirke och timmer förstöras el. skadas av flera s.,
t. ex. hussvampen. — Vissa s. bilda i förening
med högre växters rötter mykorrhiza, tills, m.
alger lavar. —Litt.: B. Ursing, ”Svenska växter.
2. Kryptogamer” (1949).
Svampdjur, s p o n g i e r, S po’ngiae el.
Pori’-fera, underprov, av prov, kavitetsdjur, stundom
även kallade Parazoa, äro de enklast byggda av
alla flercelliga djur. Kroppen består av ett
täcklager, ett geléartat, mesenkymatöst mellanlager
med strödda celler och ett innerlager,
entoder-met, bildat av kragceller el. av kragceller och
ett skivepitel. Ofta är skillnaden mellan
ytter-och mellanlagret ej framträdande. Kragcellema,
som upptaga näringen, ha fått sitt namn av att
deras distala ändar, i -vilkas mitt ett starkt
gissel utgår, äro försedda med en kraglik bildning.
Hos s. kan man urskilja 3 morfologiska typer.
Schematisk framställning av svampdjurens huvudtyper:
Ascon- (t. v.), Sycon- och Lencon-typ.
o osculum, p inströmningsspor.
Den enklaste kallas Ascon (se fig.) och har
formen av en mer el. mindre cylindrisk säck,
fästad i ena ändan och genomborrad på
sidorna av talrika porer, inströmningsöppningar för
vatten och föda, samt försedd med en
utfö-ringsöppning (o), osculum, i den fria ändan.
Hela den inre väggen är beklädd av kragceller.
Hos Sycon-typen (se fig.) äro däremot
krag-cellerna inskränkta till de s. k. radialtuberna,
radiellt ställda hålrum, under det att den centrala
håligheten är försedd med ett skivepitel.
Radialtuberna stå genom porkanaler i förbindelse med
det yttre mediet och öppna sig genom en förträngd
kanal i det centrala hålrummet. Hos Léucon-typen
(se fig.) bekläda kragcellema endast talrika små
runda hålrum, gisselkamrarna, från vilka kanaler
leda till det centrala hålrummet, under det
talrika porkanaler gå från ytan av djuren till
gisselkamrarna. Genom kolonibildningen och genom
uppkomsten av stora håligheter, s. k.
subdermal-hålor, under kroppsytan, kan kanalsystemet än
mera kompliceras. De flesta s. ha ett skelett av
kalk, kisel el. ett hornartat ämne, s p o n g i n;
hos kalksvamparna består skelettet av 1-, 3- el.
4-stråliga nålar; hos kiselsvamparna visa
skelettbildningarna stor differentiering och
uppträda som nålar, ankare, stjärnor, kors, kulor el.
rosetter. Hos vissa former kunna nålarna nå en
anmärkningsvärd storlek. Alla dessa
spicula-ior-mer anläggas intracellulärt från början i en enda
cell, s. k. skleroblast; vid bildningen av
spongintrådarna, som hos hornsvamparna bilda
ett sammanhängande skelett, deltaga talrika
celler, spongoblaster. Ett nervsystem och
sinnesceller saknas hos s. liksom också egentliga
muskler. I kanalsystemet finnas dock hos många
s. kontraktila trådceller. F. ö. kunna ett slags
sfinkterer bildas av kontraktila celler.
Matsmältningen sker genom fagocytos i kragcellema, och
födan smältes där el. överföres till amöboida
celler, som vandra till s:s olika delar; utsöndringen
av obrukbara ämnen sker genom liknande
vand-ringsceller. S. äro i regel skildkönade, och
köns-produkterna uppstå i mellanlagren.
Fortplantningen sker dels könlöst genom knoppning el.
delning, varigenom de till utseendet mycket
växlande kolonierna av s. uppstå, dels på könlig
väg. Genom ett slags inre knoppning uppstå hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
