Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Straffprocess, kriminalprocess - Straffregister - Straffriförklaring - Straffränta, överränta, uppskovsränta, dröjsmålsränta, moraränta - Straffrätt - Straffrättsliga skyddsåtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Straffregister—Straffrättsliga skyddsåtgärder
176
tiga frågor, genom hot och lockelser få fram
sanningen. I den fullt utbildade
inkvisitionspro-cessen, sådan den reglerades i de nyssnämnda
lagverken, blev tortyren ett viktigt medel. Enl.
den ackusatoriska metoden behandlas
den misstänkte principiellt som en med åklagaren
likställd part. Åklagaren har att prestera all
erforderlig bevisning. Den misstänkte utsättes icke
för personliga obehag, hotelser om sådana el.
löften om förmåner för att han skall förmås att
bekänna. Han tvingas icke att medverka till
utredningen, och han skall ha tillgång till
försvarare. I England, där den ackusatoriska metoden
i anslutning till jurysystemet blivit renast
utbildad, förekommer icke ens något förhör med den
tilltalade, såvida han ej själv begär det. Den
förutvarande svenska s. har man brukat
beteckna som inkvisitorisk i ackusatoriska former.
Förhöret med den tilltalade har spelat en
dominerande roll, och domaren har i allm. ansett som
sin uppgift att söka få fram en bekännelse av
den, som är skyldig. Enl. Rättegångsbalken av
1942 får s. en ackusatorisk prägel. Rättegången
består av två delar: förundersökning och
huvudförhandling. Åtal väckes, bortsett från vissa
undantagsfall, genom stämning (även då den
tilltalade är häktad). I mål, som hör under allmänt
åtal, får målsägaren ej väcka åtal annat än om
åklagaren efter angivelse vägrat att åtala. Den
tilltalade får i talrika fall, särsk. i de grövre
brottmålen, en offentlig försvarare.
Huvudförhandlingen är offentlig och muntlig. Förhör
hålles därvid fortfarande med den tilltalade av
domaren, varjämte åklagaren, målsägaren och
försvararen få ställa frågor till honom. Har den
tilltalade icke kommit tillstädes, kan målet
avgöras ändå, om det icke kan bli svårare straff
än fängelse och saken kan utredas nöjaktigt. I
bötesmål (utom de större) kan rättegång vid
domstol ersättas genom att ett av åklagaren
utfärdat strafföreläggande godkännes av den
misstänkte. Tvångsmedel i brottmål äro (utom
vitesföreläggande samt hämtning, som användes i
civilmål) anhållande, häktning, reseförbud, kvarstad,
skingringsförbud, beslag, husrannsakan,
kropps-visitation och kroppsbesiktning samt avlyssning
av telefonsamtal.
Straffregister föres i Sverige hos
Fångvårdsstyrelsen. Det åligger domstol el. myndighet att
till s. insända uppgifter beträffande dem, som
genom dom dels dömts till dödsstraff
(förekommer endast, då landet är i krig), straffarbete,
fängelse, ungdomsfängelse, förvaring el.
internering i säkerhetsanstalt och tvångsarbete, dels ock
på gr. av sinnessjukdom straffriförklarats.
Upp-giftsskyldighet föreligger även beträffande alla,
som erhållit villkorlig dom, samt i vissa fall ang.
dem, som dömts till böter. Rätten att få utdrag
av s. är noga reglerad.
Straffriförklaring, jur., innebär, att person,
som förövat brottslig gärning, idke dömes till
straff för densamma, om han vid gärningens
förövande befann sig i sådant psykiskt
sjukdomstillstånd, att han icke var ”tillräknelig”. Enl.
gällande bestämmelser (Strafflagen kap. 5, § 5)
skall den, som begått straffbelagd gärning under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet el.
annan själslig abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom
(t. ex. grav ”psykopati”), icke fällas till ansvar
för gärningen. Detsamma gäller, om
lagöverträdaren utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant
tillstånd, att han var ”från sina sinnens bruk”.
Dessa bestämmelser, som infördes 1945, avsågo
att inskränka användningen av s., mot vilken
riktats stark kritik. — För att utröna, om
gärningsmannen på gr. av sitt sinnestillstånd bör
straff-friförklaras, skall domstol enl. vissa regler
föranstalta om s. k. sinnesundersökning. — Litt.: G.
Rylander och E. Bendz, ”Rättspsykiatri” (1947);
O. Kinberg, ”Lagen och de psykiskt sjuka”
(1952).
Straffränta, överränta,
uppskovsrän-ta, dröjsmålsränta, moraränta,
benämning på den högre räntesats, som av en
långivare begäres, då en låntagare icke ordnat sitt
lån (resp, sin krediträkning) i enlighet med
ingånget avtal. S. beräknas från förfallodagen till
den dag reglering sker. Inom bankväsendet
brukar s. utgå med 1 °/o utöver den för lånet (resp,
krediten) fastställda räntesatsen.
Straffrätt, den del av rättsordningen, som
omfattar reglerna om brott och straff. Se
Strafflagstiftning.
Straffrättsliga skyddsåtgärder. Så länge
vedergällningsteorien var förhärskande inom
straffrätten och brottslingen ansågs böra genom
lidande sona sitt brott, utgjorde straffet den
naturligaste reaktionen mot brott. I den mån nyare
åskådningar vunnit insteg och samhällets
ingripande mot brottsligheten i huvudsak kommit att
åsyfta förbättring av brottslingen el. skydd för
samhället mot brott, ha vid sidan av de vanliga
straffen framvuxit andra reaktionsformer,
betecknade s. Utmärkande för s. är, att de ådömas i
st. f. straff och taga sikte på uppfostran och/el.
brottslingens oskadliggörande genom effektivt och
långvarigt, i regel mer el. mindre tidsobestämt
omhändertagande. Den äldsta s. enl. svensk rätt
var tvångsuppfostran, som kunde ådömas
brottslingar under 18 år i st. f. fängelse el.
straffarbete. Tvångsuppfostran, vilken
verkställdes på särskilda s. k. allmänna
uppfostringsanstalter, avskaffades genom lag 30/e 1947. I fråga
om brottsling, vars sinnesbeskaffenhet avviker
från det normala, ehuru han ej är straff lös enl.
5:5 Strafflagen (jfr Straffriförklaring), må
domstolen i st. f. straff ådöma s. k.
förvaring i säkerhetsanstalt, under
förutsättning att den brottslige dels är
oemottaglig el. föga mottaglig för straff och dels
vådlig för annans säkerhet till person el. egendom
samt straffarbete (el. vid sedlighetsbrott
straffarbete el. fängelse) kan följa å brottet. En
tredje form av s., avsedd för svåra s. k.
åter-fallsförbrytare, utgör s. k. internering, för
vars ådömande bl. a. fordras, att brottslingen
undergått straffarbete el. förvaring i minst 4 år
och därefter ånyo begår brott. Även internering
verkställes i säkerhetsanstalt. En mellanform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
