Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenberga - Stenberger, Mårten - Stenbit el. sjurygg - Stenbock (zoologi) - Stenbock, släkt - Stenbock, 1. Gustaf Olofsson - Stenbock, 2. Katarina - Stenbock, 3. Erik Gustafsson - Stenbock, 4. Gustaf Otto - Stenbock, 5. Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
Stenberger—Stenbock
956
Stenbit el. sjurygg, hanne (överst) och hona.
skogs- och bergsbygd; i n. sjön Saljen. 680 har
åker. Egendom: Salshult (se d. o.). Kyrkan av
trä är trol. från 1600-talet (tornet 1762). Ingår
i Näshults och S. pastorat i Växjö stift, ö.
härads kontrakt. Tillhör storkommunen Nye.
Stenberger, Mårten Karl Herman, arkeolog
(f. 1898 27/s), fil. kand, i Lund 1923, fil. lic. i
Uppsala 1929, fil. dr där 1933 (”Öland under
äldre järnåldern”), doc. där i nordisk och
jämförande fornkunskap s. å., prof, där 1953;
läns-antikvarie på Gotland 1934—46; 1 :e antikvarie
vid Statens historiska museum 1946—52. S. har
framför allt arbetat inom järnåldern, där han
spec. inom den byggnadshistoriska forskningen
lämnat bidrag av grundläggande betydelse. Han
har bl. a. bedrivit fältundersökningar på Island
och Grönland samt lett en utgrävningsexpedition
till Kanarieöarna.
Stenbit el. s j u r y g g, Cyclo’pterus lu’mpus, till
de taggfeniga benfiskarna hörande art med kort,
klumpig kropp, trubbig nos och tjock hud.
Buk-fenoma bilda en sugskål. En rad benknölar längs
ryggen har jämte tre liknande rader på vardera
sidan givit upphov till namnet sjurygg. Hannen
är blågrön, under lektiden med röd buk, den större
honan ovan blå, under vit. Hannen blir 30 cm
lång, honan ända till 50. S. förekommer runt
kusten upp till Ångermanland vid ö. kusten.
Köttet av honan, som kallas ”kvabbso”, anses
odugligt som föda, men hannens ätes.
Stenbock, zool., se Getsläktet.
Stenbock, svensk frälsesläkt, härstammande
från häradshövdingen i Kind (Västergötland)
Jöns Bengtsson, som nämnes 1366—1412. Hans
sonsons son riksrådet och lagmannen i Tiohärad
Arvid Knutsson (d. 1497) gifte in sig i den (efter
vapnet) s. k. äldre Stenbocksätten. En son till
Arvid Knutsson upptog sitt mödernevapen, och
hans son S.i), blev frih. 1561. Ätten blev
grev-lig med S.4) 1651.
1) Gustaf Olofsson S. (d. 1571)
framträder som en av Gustav Vasas betrodda män
1529, blev medl. av rådet 1534, erhöll stora
för-läningar, särsk. i Västergötland, och användes i
diplomatiska ärenden. S. hade även befäl i
stri
den mot Dacke. S. slöt sig 1568 till de mot Erik
XIV upproriska hertigarna och blev i början av
Johan III :s regering riksmarsk. Som Gustav
Vasas svärfar var han en av sin tids mest
framträdande herrar.
2) Katarina S., den föreg:s dotter,
drottning, se Katarina, Sverige 4).
3) ErikGustafsson S., den föreg:s bror,
frih., riksråd (1538—1602). S. användes flitigt
under nordiska sjuårskriget och nämnes som
fältöverste och riksråd 1568. Han enleverade 1573
sin kusin Malin Sture, som han äktade 1574. S.
blev ståthållare på Älvsborg 1575. Efter
Reval-mötet 1589 föll S. i onåd hos Johan III men
hade senare i hög grad Sigismunds förtroende.
4) Gustaf Otto S., den föreg:s sonson,
greve, riksamiral (1614—1685). Han stred vid
Nördlingen 1634, vid Wittstock 1636 och blev
1637 överste vid Kronobergs reg:te. S. kämpade
vid Chemnitz 1639 och framträngde med Banér
till Prag. S. blev generalmajor 1643, var
befälhavare 1645 i Värmland mot danskarna, blev 1647
generallöjtnant och 1648 general. Han blev 1652
riksråd och 1655 rikstygmästare. I polska
fälttåget hade han jämte Wittenberg befälet närmast
under kungen; under vanskliga förhållanden hade
han 1656 att sammanhålla krafterna och värna
Preussen; s. å. blev han fältmarskalk. 1657 fick
S. order att närmast under riksdrotsen föra
högsta befälet över det till Sveriges eget försvar
uppbådade krigsfolket och blev efter freden i
Roskil-de generalguvernör över Skåne, Halland och
Blekinge. Under det förnyade kriget mot Danmark
användes S. vid Köpenhamns belägring och tog
Nakskov på Lolland. 10 nov. 1659 infann han sig
på Fyn men blev slagen 14 nov. vid Nyborg.
Under svåra och prövande förhållanden förde S.
styrelsen över de forna danska provinserna. S.
var riksamiral 1664—83 och blev 1666 kansler
för Lunds univ. S. hämmades i sin omsorg om
flottan av bristande sakkunskap och penningbrist.
Flottans försenade utrustning och återtåg på
hösten 1675 lades honom till last; han dömdes
för-lustig riksamiralsämbetet, men domen mildrades
till böter. 1677—79 hade S. överbefälet i
Västergötland, Bohus län, Värmland och Dal.
5) Magnus S., den föreg:s son, greve,
fältmarskalk (trol. 1665—1717). Han gick 1683 i
holländsk krigstjänst men övergick 1687 i svensk
med placering vid garnisonen i Sveriges tyska
provinser och befordrades 1690 till
överstelöjtnant. S. å. avgick S. med de svenska
hjälptrupperna till det stora kriget mot Ludvig XIV,
utmärkte sig bl. a. i slaget vid Fleurus och befordrades
av tyske kejsaren 1693 till överste. 1699 blev
han chef för Kalmar regemente och 1700 för
Dalreg:tet, vilket han följde till
östersjöprovinserna s. å. I slaget vid Narva gjorde han
general-majorstjänst och fick några dagar därefter
denna grad. S. tillhörde nu Karl XH:s närmaste
omgivning. Genom sitt muntra lynne och sina
talanger roade han konungen. 1701 deltog S. med
utmärkelse i övergången av Dtina och följ, år i
slaget vid Kliszöw. Härpå sattes han att
organisera och leda generalkrigskommissariatet. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
