- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 19. Selenga - Stening /
681-682

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

681

Solen

682

beras utan delvis tränger ut i rymden. Det är
denna zon, som bildar den lysande solytan. Den
kallas fotosfären; dess mäktighet skattas till
c:a loo km; den utgör således med hänsyn till s:s
storlek ett mycket tunt skikt. Denna
omständighet förklarar s:s skenbart skarpt avgränsade
rand. Inom fotosfären avtaga temp., tryck och
täthet mycket hastigt utåt, och fotosfären
övergår kontinuerligt i den s. omgivande atmosfären
(kr omosf ären). Att det genomskinliga
skiktet är så tunt beror på att många atomer
joniserats på gr. av den höga temp. samt dessutom på
förekomsten av negativa vätejoner i solatmosfären.

Vid direkta observationer av s. måste ögat
skyddas för den intensiva ljusstyrkan genom
absorberande glas el. särskilt konstruerade okular.
Av större betydelse än de direkta
observationerna äro numera de fotografiska. För att erhålla
bilder i stor skala fordras instrument med lång
brännvidd; de byggas numera vanl. i form av
s. k. tornteleskop. På en direkt fotografi av s.
(bild i å pl.) iakttager man följ, fenomen: i)
solytan, fotosfären, är ej jämnt lysande,
ljusstyrkan avtar från centrum mot solranden
(randfördunkling); 2) fotosfären visar
ett kornigt utseende, påminnande om grovt
rit-papper (de små lysande kornen kallas g r a n
u-lationer; ej synliga på bilden); 3) på
solytan uppträda större el. mindre mörka fläckar,
solfläckar; 4) utbredda områden, särsk. i
omgivningen av fläckarna, framträda ljusare än
omgivningen; de kallas solfacklor.

Randfördunklingen är, som först påvisats av
K. Schwarzschild, en direkt följd av fotosfärens
gasformiga tillstånd. Ju mer vi närma oss
solranden, desto större vinkel bilda de strålar, som
träffa oss, med normalen mot solytan, och desto
mer försvagas dessa strålar på vägen ut.
Randfördunklingen är även av selektiv karaktär; de
strålar, som nå oss från mitten av solskivan,
härstamma från djupare och följaktligen hetare
lager av fotosfären än randstrålarna. Därför
försvagas de kortvågiga (violetta) strålarna
starkare, då vi närma oss solranden, än vad
förhållandet är med de långvågiga (röda) strålarna.
Granulationskornen ha i genomsnitt en diam, av
c:a 1" el. 720 km, motsv. en yta = halva
Tysklands. Granulationsstrukturen ändrar hastigt
utseende; efter ett par minuter är den helt
förändrad. Orsaken till granulationerna är att söka i
existensen av ett instabilt skikt omedelbart under
fotosfären, en förklaring, som framlades av A.
Unsöld 1931. I detta skikt är strålnings jämvikten
delvis ersatt av lodräta strömningar. I mitten
av ett strömningselement, vilket motsvarar ett
granulationskorn, stiger materien uppåt, vid
sidorna sjunker den åter ned.

Observeras en solfläck flera dagar i följd,
finner man, att den skenbart vandrar över
solskivan. En fläck, som en viss dag iakttages vid
s:s ö. rand, försvinner efter c:a 14 dagar vid
västranden; om dess livslängd är tillräcklig,
uppträder samma fläck efter ytterligare 14 dagar
åter vid östranden. Detta visar, att s. roterar
kring en axel; denna axel lutar 7° 15’ mot eklip-

tikans normal. Liksom fallet är på jorden, tänker
man sig på s. ett nät av längd- och breddcirklar
och anger en punkts läge på solytan genom dess
heliografiska längd och bredd. Ett
noggrannare studium av solfläckarnas rörelser
visar, att rotationstiden varierar med den
heliografiska bredden. Av tab. framgår, att
rotationstiden växer med den heliografiska bredden; s.
roterar således ej som en fast kropp, utan
rotationshastigheten avtar med växande bredd. Varje

Solens sideriska rotationstid för olika heliografisk
bredd, bestämd ur solfläckarna.

Heliografisk bredd +o° + io° +200 +300 +400
Rotationstid 25^0 25^2 25^7 26 J 5

solfläck består av en mörk kärna fumbra),
omgiven av en ljusare krans (penumbra).
Naturligtvis är ej umbran helt mörk, men den
därifrån utsända strålningen är av lägre temp. än
den omgivande fotosfären, c:a 4,600°. Penumbran
visar en intressant strimmig struktur, där de
ljusare strimmorna synas riktade trattformigt nedåt
mot fläckens mitt, s®m om fläcken utgjorde en
fördjupning i fotosfären. Fläckarnas livslängd
varierar högst avsevärt. Under det att många
uppkomma och åter försvinna under loppet av
ett par timmar, kunna andra fortleva under flera
rotationsperioder. Även fläckarnas storlek är
högst varierande, från små bildningar av
granu-lationskornens storlek till fläckar av enorm
utbredning; den största hitintills observerade
solfläcken (1850) hade en diam, av 230,000 km,
motsv. Ve av soldiam. Fläckar med diam, större
än 40,000 km kunna iakttagas utan instrument.
Fläckarna visa en utpräglad tendens att uppträda
i sällskap, antingen parvis el. samlade i
fläckgrupper. 1843 upptäckte Schwabe den periodiska
växlingen i solfläckarnas antal. Medelvärdet på
solfläcksperioden är 11,1 år. Solfläckarna
uppträda ej över hela solytan; de flesta ligga mellan
± 10° och ±20° heliografisk bredd; däremot äro
de mycket sällsynta i närheten av solekvatorn,
och på breddgrader större än ±45° har ännu icke
någon solfläck observerats. Medelvärdet på
bredden ändras under loppet av en solfläcksperiod;
efter ett minimum uppträda fläckarna på höga
breddgrader; bredden avtar därefter i medeltal
under nästan hela perioden, men redan innan nästa
minimum inträtt, börja fläckar åter framträda
på höga bredder.

Solfacklorna äro utbredda områden av
oregelbundet formade strimmor, vilka framträda
ljusare än den övriga fotosfären. Facklorna äro
svåra att iakttaga i s:s mittparti men framträda
desto tydligare, ju närmare solranden de befinna
sig; då en fackla når solranden, ser man, att de
äro upphöjda åsar i fotosfären, som kunna nå en
höjd av c:a 1,000 km. De förekomma
företrädesvis i omgivningen av solfläckarna men kunna även
uppträda på högre bredder, än vad förhållandet
är med fläckarna. Ehuru facklornas form raskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffs/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free