Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skjuttabell - Skjutvapen - Skjuvning - Skjöldebrand (Skiöldebrand), ätt - Skjöldebrand, 1. Erik (Brander) - Skjöldebrand, 2. Anders Fredrik - SKK - Sklerenkym - Skleritis - Sklerodermi - Skleros - Sklerotier - Sko - Skobodansen - Skock - Skoda, Joseph - Škodaverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Skjutvapen—Skodaverken
382
En s. innehåller dels konstanter, ss.
projektilvikt, utgångshastighet och ”normala”
atmosfärvärden (temp., lufttryck m. m.), dels
tabellerade värden, d. v. s. mot vissa tabellerade
vågräta skjutavstånd svarande värden på
uppsättning, sidsättning, nedslagsvinkel,
korrektions-faktorer m. m. S. användas för bestämmande
av skjutelement och korrektioner,
för beräkningar rörande proj ektilbanan
och av eldverkan.
Skjutvapen, ett genom avskjutna projektiler
verkande vapen. S. äro i regel eldvapen, därjämte
båge, armborst, luftbössa o. dyl. Enl. 1949 års
vapenförordning förstås med s. vapen, med
vilket kulor, hagel el. andra projektiler kunna
utskjutas medelst krutladdning el. dyl. drivmedel,
likaså jämförbara apparater, t. ex. eldsprutor.
Den, som icke redan enl. äldre bestämmelser
deklarerat s., måste, om han är innehavare av s.,
hos länsstyrelsen söka tillstånd därtill, vare sig
han ärvt, köpt, lånat el. fått vapnet i present; är
han bosatt utom Stockholm och gäller det ett
hagelgevär, sker ansökan hos polismyndigheten i
orten. Den, som bär ett s., skall medföra sitt
tillstånds- el. deklarationsbevis; betr, jaktgevär må
i stället medhavas jaktkort, försett med
anteckning av polisman.
Skjuvning, inom hållfasthetsläran den
påkän-ning på ett material, som strävar att avklippa el.
avskära detsamma under inverkan av två
motsatta krafter, verkande i samma tvärsektion.
Skjöldebrand (S k i ö 1 d e b r a n d), ätt,
härstammande från borgaren Hans Ersson i Falun
(d. 1660), vars son upptog namnet Brander
och vars ättling i 4:e led var nedannämnde S.i),
adlad 1767. S.2) blev friherre 1814 enl. R.F. §
37, greve 1819; hans gren utslocknade 1889. En
bror till S.2), Per Erik S. (1769—1826),
landshövding i Södermanlands län 1815, general
tulldirektör 1824, upphöjdes 1819 i friherrligt stånd;
dennes gren utslocknade 1908, och endast den
adliga grenen fortlever.
1) Erik S. (urspr. B rand er), författare
(1722—1814), ämbetsman i Kanslikollegium,
konsul i Alger 1753—66, kommerseråds titel 1769.
S. var en beläst, ehuru talanglös diktare; han
förf. bl. a. fransk-klassiska skådespel med antika
och nordiska ämnen, t. ex. ”Habor och Signild”
(1767), som gav upphov till en fejd med
kritikern O. Bergklint, Sveriges första vittra strid;
vidare har han skrivit ett nu täml. oläsbart epos
om Gustav Vasa, ”Gustaviade” (1768, 1796), en
estetisk undersökning om det sublima (1792) och
arbeten i numismatik.
2) Anders Fredrik S., den föreg:s son,
greve, militär, politiker (1757—1834). Han
deltog i kriget 1788—90, bl. a. som stabsadj utant
hos hertig Karl, hans gynnare och vän. På
riksdagen i Norrköping 1800 tillhörde han
oppositionen och nedlade 29 maj sitt riksdagsmannaskap.
I kriget 1808—09 var han först chef för Östgöta
lantvärn och anförtroddes sedan olika militära
uppdrag. S. tog aktiv del i förberedelserna till den
militärrevolt, som ledde till Gustav IV Adolfs
störtande. På riksdagen 1809 spelade S. en viktig
roll. Till stor del genom hans bearbetningar
förmåddes hertig Karl att avstå från den
konstitutionella oktrojplanen. Sedan deltog S. som led.
av konstitutionsutskottet i utarbetandet av den
nya R. F. Han lämnade snart riksdagen för att
jämte C. v. Stedingk underhandla om fred med
ryssarna i Fredrikshamn. Därefter fick S. det
ömtåliga uppdraget att ledsaga den landsflyktiga
kungafamiljen till Baden. Efter Fersenska mordet
förordnad till
överståthållare, återställde
han lugnet i
huvudstaden. I kriget 1813
—14 anförde han
kavalleridivisionen och
vann vid Bornhöft 7
dec. 1813 en framgång
över danskarna. S.
var statsråd 1815—28,
blev general 1820 och
en av rikets herrar
1822. S. å. blev S. led.
av Sv. akad. Han skrev
dramer, hjältedikter
samt historiska
arbe
ten och övers. Han framträdde även som
tecknare, målare och musiker. — Hans memoarer (utg.
av H. Schück, 5 dir, 1903—04) äro i historiskt
avseende ganska otillförlitliga.
SKK, förk. för Svenska kennelklubben (se
Kennelklubb) och Stockholms kappsimningsklubb.
Sklerenkym [-ky’m], bot., stödjevävnad,
bestående av celler med tjocka, hårda, förvedade
väggar och vanl. utan protoplasma. Man brukar
särskilja två huvudtyper, stenceller
(sklerei-der, sklerenkymceller), som äro korta,
isodiamet-riska, och sklerenkymfibrer (bastfibrer),
som äro långsträckta och ha tillspetsade ändar.
Skleritis, inflammation i senhinnan, se
ögonsjukdomar.
Sklerodermi, en oftast svårartad, sällsynt,
kronisk hudsjukdom, vid vilken på begränsade
fläckar el. mera diffust utbredda områden huden blir
förtjockad, stel, vaxlik och ej kan upplyftas i veck.
Skleros [-å’s] (av grek. sklero’s, hård),
förhårdnad av någon vävnad.
Sklerotier [-rå’-] (sing. sklerotium),
bot., hos många svampar förekommande, av fast
sammanflätade hyfer bildade, klumplika
vilsta-dier. Mestadels ge de upphov till fruktkroppar
el. konidier.
Sko, kloster och slott, se Skokloster.
Skobodansen, sydsvensk folkdans av drastiskt
kynne, dansas endast av män, efter långsam
musik i tretakt.
Skock, i sorträkning ett antal av 60 st. (t. ex.
kålhuvuden).
Skoda [skå’da], J o s e p h, österrikisk läkare
(1805—81); prof, i Wien 1846—71. S. vann ett
oförgätligt namn genom sin genomarbetning av
den fysikaliska diagnostiken (”Abhandlung über
Percussion und Auscultation”, 1839; flera uppl.),
som av honom fick sin moderna gestaltning.
Skodaverken [Jkå’da-], tjeck. Skodovy
zåvo-dy, tjeckoslovakiskt stålverk i Pilsen. S.
grunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
