Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reims - Rein, släkt - Rein, 1. Gabriel - Rein, 2. Karl Gabriel - Rein, 3. Gabriel - Rein, Hermann - Rein, Wilhelm - Reinach, 1. Joseph - Reinach, 2. Salomon - Reinach, 3. Théodore - Reine - Reinecke, Carl - Reine Claude - Reineke de vos - Reinhardt (Goldmann), Max
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Rein—Reinhardt
844
en var en av gotikens väldigaste prestationer.
Särsk. må nämnas madonnan i huvudportalens
mittpost, en av konstens ädlaste skapelser, samt
kvinnogrupperna i si doposterna. Liksom i de
andra nordfranska katedralerna strålade även här
mot slutet av 1200-talet interiören i
glasmålningarnas färgglöd. Dessa värdefulla målningar,
vilka i mittskeppet visade franska konungar,
ble-vo delvis förstörda under 1 :a världskriget. Under
stora uppoffringar och delvis med internationell
hjälp blev katedralen slutl. återställd och
invigdes 1938. Den samtidigt mycket svårt skadade
men nu restaurerade kyrkan Saint-Remi,
fullbordad 1005—49, är en av de väldigaste
ungromanska anläggningarna i Nordfrankrike. — En
dominerande plats i näringslivet intar tillv., lagringen
och försäljningen av champagne — från kullarna
kring staden erhålles Champagnes bästa vin.
Lagringen sker i väldiga källrar i själva
kalkklippan. — Litt.: L. Demaison, ”La cathédrale
de R.” (1910).
Réin, finländsk släkt, adlad med R.i) 1856.
1) Gabriel R., historiker och ämbetsman
(1800—67). Han var 1834—61 prof, i historia
vid Helsingfors univ. (rektor 1848—58). R. höll
för sin tid märkliga föreläsningar i Finlands
äldre historia (tr. 1870—71, 2 bd). Ehuru han
avvisade alla ”illusioner” om Finlands
lösgörande från Ryssland i samband med Krimkriget,
drabbades han av de styrandes misshag på grund
av ett studentupptåg och måste lämna rektoratet.
R. blev chef för det provisoriska statistiska
ämbetsverket 1865.
2) Karl Gabriel Thiodolf R., den föreg:s
son, filosof och ämbetsman (1838—1919). Han
var 1869—1900 prof, i filosofi vid Helsingfors
univ. (rektor 1887—96) och dess t. f.
vicekans-ler 1896—1903 och 1906—10. Lärjunge av J.
V. Snellman, började R. som hegelian men
genomgick en märklig utveckling mot empirism.
Märkligast av hans skrifter är hans biogr. över
Snellman (2 bd, 1895—1901). R. framträdde som
finsksinnad, dock med stor moderation. Han bröt
under Bobrikovs regim med forna
meningsfränder och vänner, anslöt sig till det konstitutionella
ungfinska partiet, avlägsnades från
vicekanslers-ämbetet men återfick det efter storstrejken 1905.
3) Gabriel R., den föreg:s son, historiker
(1869—1947). Efter att ha disputerat på en
avh. ”Paolo Sarpi und die Protestanten” (1904)
blev R. 1910 doc. och var 1930—37 prof, i
allmän historia vid Helsingfors univ. R. har förf,
flera finskspråkiga lokal- och personhistoriska
studier samt en större biogr. över K. J.
Adler-creutz (2 bd, 1925—27).
Rein [råin], Hermann, tysk fysiolog (f.
1898), prof, i Göttingen sedan 1932. R. har
gjort viktiga rön ang. blodomloppets fysiologi
och bl. a. konstruerat det s. k. termoströmuret,
en apparatur för mätning av cirkulationen i
blodkärl.
Rein [rain], Georg Wilhelm, tysk
pedagog (1847—1929). Han var 1886—1923 prof, i
pedagogik vid univ. i Jena. R. tog starkt intryck
av den Herbartska pedagogiken och blev en av
dennas främsta representanter i Tyskland. Vida
känd och uppskattad blev R. genom det av
honom grundade pedagogiska universitetsseminariet
med övningsskola och de sedan 1889 anordnade
pedagogiska sommarkurserna i Jena. — Bland
hans talrika skrifter må nämnas
”Encyklopädi-sches Handbuch der Pädagogik” (7 bd, 1895—
99) och ”Pädagogik in systematischer
Darstell-ung” (2 bd, 1902—06).
Reinach [räna’k]. 1) Joseph R., fransk
politiker av judisk börd (1856—1921). Han var
medarbetare i Gambettas République Franqaise.
1889—97 och 1906—14 tillhörde R.
deputeradekammaren. Han bekämpade häftigt Boulanger,
försvarade senare energiskt sin svåger Dreyfus
och anfölls ursinnigt av antisemiterna men var
motståndare till sionismen. R. skrev bl. a.
”His-toire de 1’affaire Dreyfus” (7 bd, 1901—11).
2) Salomon R., den föreg:s bror,
forn-forskare (1858—1932). R. deltog under
1880-och 1890-talen i diverse grävningar och
forskningsresor, bl. a. på Delos och vid Myrina (n.
om Smyrna). Han blev 1902 dir. för Musée des
antiquités nationales i S :t-Germain-en-Laye. R.
visade tidigt i sina arbeten en viss .pedagogisk,
praktisk inställning, som kommit honom att
utgiva diverse översikts- och uppslagsböcker; hans
”Répertoires” äro alltjämt nyttiga för klassisk
arkeologi.
3) Théodore R., de föreg:s bror, filolog
och fornforskare (1860—1928), prof, i
numis-matik vid Collège de France från 1924, gjorde
sin viktigaste insats som red. för Revue des études
grecques (1888—1907) och sedan för Gazette des
beaux-arts. (1906—28). R:s författarskap
omspänner vitt skilda områden, men främst
intresserade han sig för hellenistisk judendom samt
för Mindre Asiens historia i hellenistisk tid.
Reine, fiskläge på östsidan av Moskenesöy,
Lofoten, Norge; c:a 300 inv. God hamn.
Reinecke [räTnaka], Carl Heinrich Carsten,
tysk tonsättare (1824—1910). Han företog på
1840-talet konsertresor som pianist och besökte
Skandinavien, var 1846—48 hovpianist i
Köpenhamn, sedan musikdir. i flera tyska städer och
verkade 1860—95 som dirigent för
Gewandhaus-konserterna i Leipzig. Hans kompositioner, i
klassisk ren stil i Mendelssohns anda, omfatta såväl
operor (däribland ”König Manfred”, 1867) och
körverk som orkesterstycken (symfonier,
uvertyrer)., solosånger, kammarmusik m. m. — Biogr.
av E. Segnitz (1900).
Reine Claude [rä’n klå’d], se Plommon.
Réi’neke de vos [få’s], se Djursagan.
Reinhardt [räi’nhart] (eg. Gol dm ann),
Max, österrikisk-tysk skådespelare och
teaterledare av judisk börd (1873—1943). Han var
1894—1901 anställd vid Deutsches Theater i
Berlin, där han med intelligent uppfattning och
säker karakteristik gestaltade olika
karaktärsroller. R. öppnade 1901 i Berlin den litterära
kabareten ”Schall und Rauch”, som han 1902
förvandlade i Kleines Theater. 1904 övertog han
i stället Neues Theater, som han 1905 utbytte
mot Deutsches Theater. I en angränsande gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
