Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Racine, Jean - Rack - Rackare - Rackeby - Rackelhane - Racket - Rackets el. racquets - Radar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Rack—Radar
656
framgångar, var hans första smärtsamma
erfarenhet av livet. Han vann konungens ynnest för
några hyllningsdikter samt knöt vänskapsband med
Boileau, La Fontaine och Molière, vilken
sistnämnde uppförde hans första tragiska
lärlings-stycken. Med Molière bröt han 1665,
missnöjd med hans sätt att spela tragedi, och från
dennes scen tog han med sig ”Alexandre le
grand” (1665), en osjälvständig Corneillestudie.
Aren 1667—77 beteckna R:s korta storhetstid.
Under detta årtionde skrev han en komedi och
sju tragedier, samtliga otadliga mästerverk.
Lejonklon visade R. först med ”Andromaque”
(1667), ett modernt svartsjukedrama i homerisk
miljö, som förbluffade samtiden med sin
osminkade psykologiska realism. Att R. ägde komisk
begåvning visade han i den skarpt satiriska
juristfarsen ”Les plaideurs” (1668), byggd på ett
uppslag från Aristofanes ("Getingarna”). Hans
nästa tragedi, ”Britannicus” (1669), ger i
teckningen av den unge Neros personlighet ett stycke
genial brottslingspsykologi med Tacitus som källa.
Från romersk historia hämtade R. stoffet även
för ”Bérénice” (1670), som skildrar det tragiska
avskedet, framtvingat av statsskäl, mellan två
kungliga älskande. I ”Bajazet” (1672) behandlade
han ett aktuellt morddrama från Seraljen i
Kon-stantinopel. I ”Mithridate” (1673) närmade sig R.
åter Corneilles historiska stil i teckningen av
Roms store motståndare, hans nationella offermod
och klara fältherreblick, som ställas på prov i ett
rivalitetsförhållande mellan far och son. På
kungligt uppdrag skrev R. ”Iphigénie en Aulide” (1674).
Antika skuldföreställningar para sig med kristen
försoningslära till ett harmoniskt helt i denna
förnyelse av ett klassiskt ämne. Från Euripides
hämtar R. också motivet till sitt sista och största
mästerverk från denna tid, ”Phèdre” (1677), där
han skildrat den erotiska lidelsen som en
obetvinglig naturkraft, uppstigande ur människans
innersta jag och förgörande hennes medvetna viljeliv.
De framgångsrikt genomförda kabaler, som från
det preciösa lägret igångsattes mot denna pjäs,
föranledde R., överkänslig som han var, att
definitivt överge den scen, vars största prydnad han
varit. Samtidigt genomgick han en religiös kris,
som åter förde den förlorade sonen i armarna
på de jansenistiska foster fäderna i Port-Royal.
Han gifte sig 1677 med en from dam av god
familj och blev s. å. rikshistoriograf, adlades och
fick rundliga pensionsförmåner. Endast madame
de Maintenon lyckades sedan förmå den
förbittrade skalden att bryta sin tystnad med två
ora-torieartade dramer för eleverna vid hennes adliga
jungfrukloster i S:t-Cyr: ”Esther” (1689) och
”Athalie” (1691). Körerna i dessa högstämda
bibliska tragedier utgöra jämte R:s samtidiga
”Cantiques spirituels” (1694) höjdpunkten i
1600-talets franska lyrik.
R. är lärjunge till Corneille men också till
Molière. Om Corneille tecknade människorna
sådana de borde vara, så tecknade R. dem som de
äro, har det sagts. Det stränga regeltvång, som
besvärade Corneille, kände R. endast som en
sporre till starkare och djupare konstnärlig effekt.
Hans bildspråk är ofta djärvt men utan
överflödiga sirater, och hans alexandrin är den mest
musikaliska vers, som dittills skrivits på franska.
Med honom når den franskklassiska tragedien sin
högsta fulländning. Främst är han lidelsens tolk
på fransk scen, och i teckningen av skiftande
kvinnogestalter söker han sin like i
världslitteraturen. —- I Sverige blev R. under en helt kort
period på Gustav III :s tid flitigt övers, och
spelad (”Athalie”, övers, av J. Murberg, 1776,
”Iphigénie”, övers, av G. J. Adlerbeth, 1777,
”Andromache”, övers, av Chr. Manderström,
1778); över modern svensk scen ha såväl
”Phèdre” som (på senaste tid) ”Andromache” och
”Britannicus” gått. — Uppl. otaliga, senast
”(Euv-res complètes” (5 bd, 1929—36). — övers, av
K. A. Hagberg (”Fedra”, 1906, även i
”Världslitteraturen”, 19, 1927), I. Harrie (”Andromake”,
1934, ”Atalja”, 1938), A. G:son Söllberg
(”Mi-tridates”, 1934), Hj. Gullberg (tre psalmer, 1927
och 1929). — Litt.: J. Lemaitre”, ”R.” (1908);
V. Vedel, ”R.” (1932); A. Bailly, ”R.” (1949)-
Rack. 1) Läderklädd järnring, järnbygel el.
järnkättingar, som hålla en rå eller gaffel intill
masten. — 2) Ett slags släde.
Rackare, förr bödel, hudavdragare, nattman;
nu blott skymford.
Rackeby, sn i Skaraborgs län, Kållands hd,
på Kållandshalvöns v. sida; 20,85 km2, 428 inv.
(1953). Slättbygd med spridda berg och ett par
ändmoränryggar. 1078 har åker. Egendom:
De-geberg (se d. o.). Hembygdsmuseum i en
ryggåsstuga från R. Storegården. Kyrkan i romansk stil
ombyggd 1699. Ingår i Sunnersbergs, Gösslunda,
Strö, R. och Skalunda pastorat, Skara stift,
Kållands kontrakt. Tillhör storkommunen N.
Kålland. —- Litt.: S. Ambrosiani och A. Roland,
”Storegården i R.” (1913).
Rackelhane, zool., se Orrsläktet.
Räcket [eng. utt. rä’kit] (eng., över fr. av
ett arab. ord). 1) Spelredskap, se Tennis samt
bild vid Badminton och Bordtennis. — 2)
Bollspel bland Nordamerikas indianer, liknande
la-crosse.
Räckets el. racquets [rä’kits] (eng.), spel
med räcket och liten, läderklädd boll på en c:a
18x9m stor plan mot en hög vägg enl.
huvudsaki. samma regler, som gälla för bollspelet
squash räckets.
Radar [eng. utt. rei’da] (kortord för eng.
radio detection and ranging, ung. radioupptäckare,
radioriktnings- och avståndsangivare), tidigare
ekoradio, system och apparatur för uppmätning av
riktning och avstånd till ett mål medelst en från
apparaturen utgående och av målet reflekterad
kontinuerlig el. intermittent följd av radiovågor.
Jfr Ortsradio. — Först 1925 hade radiotekniken
hunnit så långt, att för r. lämpliga
sändnings-och mottagningsapparater kunde framställas. I
U.S.A. begyntes omkr. 1930 försök med en s. k.
absolut höj dmätare för flygplan, kännetecknad av
en kombinerad sändare och mottagare, medelst
vilken tidsskillnaden mellan utgående signal och
det från markytan återkommande radioekot kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
