Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Provensalska litteraturen - Provensalska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Provensalska språket
534
förutom Guillaume de Poitiers nämnas M a r c
a-b r u n, den förste mästaren i trobar clus, J a u
f-r e R u d e 1, mest känd för sin kärlek till
prinsessan av Tripolis, Bernard de Ventadorn
(el. Ventadour), kanske den främste som
kärlekens sångare och säkert den, vars dikter
ännu i dag äro mest njutbara. Bland den
”klassiska” periodens (1140—1250) skalder märkas
Guiraut de Bornelh, känd för sin
kärlekslyrik och sina moraliska sirventeser, A r n a u t
Daniel, den störste mästaren i trobar clus,
Bertrand de Born, den främste politiske
sirventesförfattaren, Raimbaut av Orange
och den av honom älskade B e a t r i x, grevinna
av Die, P e i r e V i d a 1 och Folquet de
Marseille. Till en senare period
(”dekadansperioden”, 1250—92) höra bl. a. Raimon de
Miraval, Peire Cardinal, som i
satirisk form strängt gisslade sin samtids svagheter
och lyten, samt ”den siste trubaduren”, Guiraut
R i q u i e r. Orsaken till trubadurpoesiens förfall
och bortdöende ligger till stor del i arten av
denna diktning, som i den alltmer tilltagande
spetsfundigheten och förkonstlingen bar fröet till
sin undergång.
Om lyriken utgör den utan jämförelse
viktigaste delen av den fornprovensalska litteraturen,
äro dock även andra grenar representerade.
Sålunda märkas de båda versromanerna ”Jaufré”
och ”Flamenca”, den senare särskilt
betydelsefull som kulturhistoriskt dokument. Den
egentliga epiken är föga odlad och står i starkt
beroende av franska förebilder. Mest bekanta äro
sångerna om Fierabras och G i r a r t de
R o u s s i 11 o n. Även religiös dramatik fanns
men är i det närmaste förlorad.
På 1400-talet ersattes provensalskan som
litteraturspråk av franskan, men en del skalder
diktade alltjämt på provensalska, var och en på sin
dialekt. Nämnas må Bellaud dela B e 11 a
u-dière (1500-talet) och Saboly (1614—75),
berömd som författare och kompositör till
julsånger. I början av 1800-talet uppträdde i Agen
en högt begåvad skald, Jasmin (1798—1864),
vars dikter, utkomna i 4 dir under namnet ”Las
papillotos” 1843—45, väckte ett utomordentligt
uppseende. Han kan anses som en förelöpare
till Mistral (1830—1914) och
Felibre-förbundet (se d. o.). Utom Mistral
märkas bland den nyprovensalska skolans skalder
Joseph R o um an i 11 e, Théodore A
u-b a ne 1, Félix Gras, Mathieu och
Alphonse Tavan.
Litt.: J. Vising, ”Den provensalska
trubadurdiktningen” (1904); H. Kjellman, ”Ur
Syd-Frankrikes kulturvärld” (1927).
Provensälska språket. Det i Gallien talade
latinet visar ganska tidigt en olika utveckling
i s. och i n., en olikhet, som torde bero på
såväl kronologiska och etnologiska som politiska
orsaker. Denna olikhet blir småningom allt
större, och vid litteraturperiodens början talas i
Gallien två romanska idiom med så pass olika
karaktär, att de med rätta pläga betecknas som
olika språk, i n. franskan, i s.
proven
salskan. Denna indelning äger ännu i dag
giltighet, ehuru franskans inflytande under
tidernas lopp blivit allt starkare, så att
provensalskan som talspråk nu existerar endast under
form av en mängd olika patois. Gränslinjen
mellan de båda språken, olika i äldre och nyare
tid, går s. om Loire. Som litteraturspråk tävlade
provensalskan under 1100- och 1200-talen med
franskan för att sedan sjunka i glömska, tills
den under 1800-talet genom
Felibreför-bundet (se d. o.) upplevat en renässans. ■—
De medeltida trubadurerna kallade sitt språk
langue romane el. ramans. Namnet proensal
framträder på 1200-talet och beror därpå, att ordet
Provincia då började användas som beteckning
för hela s. Frankrike med undantag av Gascogne.
Det bekanta namnet på provensalskan langue d’oc
kommer av dess uttryck för svarsordet ja, oc
(av lat. ho c). I motsats härtill kallades franskan
langue d’oil (av oil, ja, numera oui, av lat. hoc illi).
Bland fonetiska drag, som skilja provensalskan
från franskan, må nämnas, att de betonade
vokalerna i allm. kvarstå oförändrade (mar, fr.
mer, pe, fr. pied, flor, fr. fleur, etc.), att
diftonger och triftonger icke kontraheras (uelh, fr.
æil, aur, fr. or), att intervokalt d blir z (lauzar,
fr. louer) och tr blir ir (paire, fr. père) samt att
nasalvokaler saknas. Inom konj ugationen
märkes, att lat. pluskvamperfektum indikativ
fort-levat som konditionalis (amaveram > amara), att
imperfektändelsen -abam fortlever som -ava och
att perfekta av typen debui sluta på palatal
(debui > dec). Ehuru betydande dialektala
differenser rådde i s. Frankrike redan under
medeltiden, då som huvuddialekter framstå
limousins-kan, gascogniskan, languedocdialekten,
auverg-niskan, dauphinédialekten och provensalskan i
inskränkt bemärkelse, visar trubadurernas språk
en viss enhetlighet. Detta trubadurernas litterära
språk synes ha utgått från Limousin och dess
gränstrakter, där den provensalska litteraturens
vagga stått. Därför finner man också ofta
ordet lemozi som beteckning för p. i allm. Bland
nuv. provensalska dialekter märkes särskilt
gascogniskan, som är så starkt skild från de
övriga, att den under medeltiden omtalas som
ett särskilt språk. — En mellanställning mellan
franska och provensalska intaga de s. k.
franko-provensalska dialekterna.
P. var under medeltiden och är ännu ett
ovanligt välljudande, mjukt och musikaliskt språk,
som alldeles särskilt lämpar sig för lyrisk
diktning. Det får sin säregna karaktär genom en
rikedom på vokaler, framför allt diftonger och
triftonger.
Litt.: För fornspråket: F. J. M.
Ray-nouard, ”Lexique roman” (6 bd, 1836—44),
därtill suppl. E. Levy, ”Provenzalisches
Supplement-Wörterbuch” (8 bd, 1894—1924); O.
Schultz-Gora, ”Altprovenzalisches Elementarbuch” (5:e
uppl. 1936). För nyprovensalska n: F.
Mistral, ”Lou tresor” (2 bd, 1878—86); E.
Koschwitz, ”Grammaire historique de la langue
des félibres” (1894); J. Ronjat, ”Grammaire
historique des pariers provenqaux mödernes” (4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
