Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Polarisation
332
strömmen, som har motsatt riktning mot den
ursprungliga elektrolysströmmen. För att
förhindra uppkomsten av p. kan man använda en
depolarisator el. också göra elektroderna
opolari-serbara. Opolariserbara elektroder
utgöras t. ex. av en metall, nedsänkt i en lösning
av ett av metallens salter, t. ex. koppar i
koppar-sulfatlösning.
2) Ljusets polarisation. En ljusstråle
säges vara polariserad, om den har olika
egenskaper i olika, mot ljusstrålen vinkelräta
riktningar. Ljus, för vilket detta ej är fallet, kallas
naturligt el. opolariserat. Ljusets p.
upptäcktes av E. L. Malus 1808, vilken fann, att
ljus, som reflekterades mot en glasskiva, vid
reflexionen undergick p. Från Malus härrör följ,
försök. Från en ljuskälla får en ljusstråle infalla
mot en glasplatta under ung. 570 infallsvinkel.
Den av plattan reflekterade strålen får sedan i
sin tur under samma infallsvinkel falla mot en
likartad glasplatta. Om denna vrides kring en
axel genom den mot densamma infallande strålen,
finner man, att ljuset, som reflekteras från denna
platta, har en med riktningen varierande
intensitet. Ljusmaximum erhålles, då båda plattorna
äro parallella samt då den andra plattan är
vriden 180° från parallellställningen. I de båda
riktningar däremot, som bilda 900 vinkel med denna,
utsläckes ljuset helt, d. v. s. vid denna orientering
av den andra plattan saknar denna förmåga att
reflektera ljuset. Det av den första plattan
reflekterade ljuset säges vara fullständigt
1 i n e a r- (lineärt) el. planpolariserat. För
att förklara p.-fenomenet måste man tillgripa
någon hypotes över ljusets natur. Antages ljuset
härröra från en svängningsrörelse, ger
p.-fenomenet vid handen, att denna måste vara av
trans-versell natur. Utgående från den
elektromagnetiska ljusteorien, enl. vilken ljuset utgöres av en
elektromagnetisk vågrörelse med den elektriska
och den magnetiska vektorn vinkelräta mot
varandra och mot strålriktningen, förstås Malus’
försök sålunda: det mot den första plattan
infallande, naturliga ljuset innehåller svängningar, i
vilka den elektriska vektorn har alla möjliga
riktningar. Efter reflexionen mot denna platta
innehåller ljuset endast svängningar, vilkas elektriska
vektorer äro vinkelräta mot infallsplanet, d. v. s.
plattan har endast förmåga att reflektera dylika
svängningar. Den elektriska vektorns riktning
brukar betecknas som
svängningsrikt-ningen. Det däremot vinkelräta planet genom
den magnetiska vektorn och strålriktningen kallas
polarisationsplanet. — Det beskrivna
fenomenet uppträder vid reflexion mot
genomskinliga kroppar. I allm. erhålles därvid delvis
polariserat ljus, d. v. s. ljus, vid vilket,
liksom i naturligt ljus, svängningar i alla möjliga
riktningar förekomma, dock icke i samma antal
i de olika riktningarna. Delvis polariserat ljus
kan sägas bestå av en blandning av fullständigt
polariserat och opolariserat ljus. Vid en viss, av
brytningsindex (n) för den reflekterande
kroppen beroende infallsvinkel (q?), den s. k.
pola-risationsvinkeln, som för glas med n =
1,5 belöper sig till ung. 570, är det reflekterade
ljuset fullständigt polariserat. Detta är fallet,
när den reflekterade och den i kroppen brutna
strålen bilda rät vinkel med varandra (Brewsters
lag, 1815) el. när n = tg <p.
Vid ljusets brytning i dubbelbrytande kristaller
erhålles fullständigt polariserat ljus. Vissa
dubbelbrytande kristaller, t. ex. turmalin och
hera-patit, ha den egenskapen, att de absorbera den
ena av de dubbelbrutna strålarna starkare än den
andra. En parallellt med den optiska axeln skuren
turmalinplatta har därför fått användning för att
åstadkomma linearpolariserat ljus. För samma
ändamål har på senare tid även herapatit kommit
i bruk. På dubbelbrytningsfenomenet grundar sig
även konstruktionen av s. k. p o 1 a r
i-sationsprismor, som vanl.
användas, då det gäller att åstadkomma
el. undersöka polariserat ljus. Det
viktigaste och mest använda
p.-pris-mat är Ni.cols prisma (nikol).
Det utgöres av en kalkspatkristall,
som under en viss vinkel
söndersågats i två lika delar, vilka därpå
sammankittats med kanadabalsam.
Dessutom äro ändytorna avslipade, så
att de bilda 68° vinkel med
kristallens sidoytor. Infaller naturligt ljus
mot nikolens ena ändyta,
sönderläg-ges det i en ordinär, starkare bruten
och en extraordinär, svagare bruten
stråle. Då dessa träffa kittskiktet,
to-talreflekteras den förra strålen, medan
den senare passerar genom prismat
och går ut ur kristallen vid den andra ändytan
som lineärt polariserat ljus. Andra p.-prismor,
som grunda sig på ett särskiljande i rummet av
de i en dubbelbrytande kristall uppkomna,
vinkelrätt mot varandra polariserade strålarna, ha
konstruerats av Wollaston, Rochon, Sénarmont m. fl.
— Sedan under senare år tekniken att
åstadkomma tunna skikt av polariserande material
utvecklats, har man framställt s. k. p o 1 a r i s
a-tionsfiltra, som fått användning framför
allt inom fotografien. Jfr Polarisationsinstrument.
Utom lineärt polariserat ljus finnas två andra
p.-former, näml, elliptiskt och cirkulärt
polariserat ljus. Elliptiskt polariserat ljus kan
tänkas erhållet genom sammansättning av två
vinkelrätt mot varandra, lineärt polariserade
ljussvängningar, vilka ha olika amplitud och en
fasdifferens på 900. Äro amplituderna lika stora,
säges ljuset vara cirkulärt polariserat.
Elliptiskt polariserat ljus kan erhållas t. ex.
genom att mot en platta av en dubbelbrytande,
en-axig kristall, slipad parallellt med den optiska
axeln, låta linearpolariserat ljus infalla, vars
p.-plan bildar 450 vinkel med kristallens båda
huvud-svängningsriktningar. De flesta konstgjorda
ljuskällorna liksom även de i naturen förekommande
ljuskällorna (solen, stjärnorna) utsända
opolariserat ljus. Himmelsljuset, som uppkommer genom
solstrålarnas diffusa reflexion i atmosfären, är
däremot i allm. delvis polariserat. Detta påvisades
av Arago (1809). Han fann, att p.-planet i allm.
Nicols
prisma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
