Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikförlag - Musikhistoriska museet i Stockholm - Musikhögskolan - Musikinspektör - Musikinstrument - Musikkonservatorium - Musikkonsulent - Muskkår - Musiklärarnas riksförbund - Musikpersonal vid krigsmakten - Musikteori - Musikterapi - Musikunderofficer - Musil, Alois - Musil, Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Musikhistoriska museet—Musil
406
firmorna A. Hirsch, Abr. Lundquist och Elkan
& Schildknecht J. Bagges m. övertogs senare
av C. Gehrman. Av senare m. kunna nämnas
Svala & Söderlund och Nordiska musikförlaget.
Musikhistoriska museet i Stockholm, en
1899 på initiativ av C. Claudius och J.
Svanberg stiftad institution med främsta uppgift att
sammanföra musikhistoriska föremål, ägnade att
åskådliggöra musikodlingen under gångna
kulturperioder. Som föreståndare fungerade intill sin
död 1918 J. Svanberg, sedermera efterträdd av
T. Norlind, under vars chefskap (1918—47) M:s
saml. och instrumentbestånd mångdubblades.
Föreståndare sedan 1949 är E. Emsheimer. — M:s
tyngdpunkt har från början varit
instrument-saml., numera omkr. 2,100 klangredskap, varav
c:a 1,750 europeiska. — Ett led i M:s
verksamhet har alltsedan dess begynnelse varit
anordnandet av offentliga musikhistoriska konserter med
orienterande föredrag och delvis under
användning av äldre musikinstrument ur M:s saml.
Under de senaste åren ha dessa konserter genomförts
i samarbete med Sällskapet
Musikhistoriska museets vänner, bildat 1944
med syfte att ideellt och ekonomiskt stödja M.
— Litt: J. Svanberg, ”M., dess uppkomst,
utveckling och syftemål” (1910).
Musikhögskolan, se Musikaliska akademien.
Musikinspektör, se Musikpersonal.
Musikinstrument, tonverktyg. Antalet nu
kända arter av m. torde vara omkr. 5,000, varav ung.
10 proc, ännu äro i bruk hos kulturfolk. Den
utförligaste systematiken har utarbetats av C.
Sachs och E. M. v. Hornbostel (i Zeitschrift für
Ethnologie 1914). Fyra huvudgrupper särskiljas:
idiofoner (självklingande),
membrano-f o n e r (trummor), aerofoner
(biåsinstrument) och chordofoner (stränginstrument).
Härtill har senare fogats en femte grupp, e 1 e k
t-r o f o n e r (elektriska musikinstrument). Till
första gruppen höra klockor, bäcken, egentliga
slaginstrument (gong, triangel, celesta),
stråk-idiofoner (spikharpa, glasspel), knäppidiofoner
(mungiga, speldosa). De viktigaste
membranofo-nerna äro trummor med ett skinn (tamburin) el.
två skinn (vanliga militärtrummor) och pukor
(skåltrummor). Undergrupperna bland
biåsinstrumenten äro flöjter, tunginstrument och
trumpeter. Av flöjter nyttjas numera knappt mer än
tvärflöjten (med piccolaflöjten som sidoform).
Tunginstrumenten omfatta tre underavd.: med
två motslående tungor (oboe, engelskt hom,
fa-gott), en påslående tunga (klarinett, saxofon),
en genomslående tunga (orgelharmonium,
drag-harmonika, munharmonika). Främsta
universalinstrumentet inom gruppen är orgeln.
Trumpetinstrument har numera blivit en allmän
benämning på de s. k. mässingsinstrumenten med
underavd.: valthorn, trumpet, basun, tuba (med
”ventilhorn”) etc. Primitivast av stränginstrument
är musikbågen med den indiska kultursidotypen
vina. De liggande cittrornas grupp
representeras av såväl Kina-Japans kin-koto som
folkinstrumenten langleik, kantele, psalmodikon och
moderna cittror. Klaveret med sin nyare form
pianot är närmast en cittra med klaviatur.
Instrumenten utan hals representeras i övrigt av
harpor och lyror. Till halsinstrumenten räknas
sedan luta, halscittra (cister), gamba, violin och
gitarr. En översikt av de moderna instrumenten
lämnar C. Sachs, ”Handbuch der
Instrumenten-kunde” (2:a uppl. 1930, och hans ”Reallexikon
der Musikinstrumente” (1913) behandlar alla
instrument. Den främsta skriften om de
etnografiska instrumenten är samme förf:s ”Geist
und Werden der Musikinstrumente” (1929). Se
vidare T. Norlind, ”En bok om m.” (1928),
”Musikinstrumentens historia” (1941).
Musikkonservatorium, se Konservatorium.
Musikkonsulent, tjänsteman med uppgift att
bistå med råd i musikutbildningsfrågor, att
samordna det musikaliska bildningsarbetet inom visst
distrikt el. viss organisation m. m. dyl.
Skolöverstyrelsen har sedan slutet av 1936 en egen m. för
det statliga skolväsendet. M.-befattningar, åtm.
delvis avlönade av landstingen, finnas inom
enstaka län liksom också inom olika bildningsförbund.
Musikkår, se Militärmusik.
Musiklärarnas riksförbund, en 1939 företagen
ombildning av Svenska
musikläraresällskapet, som instiftades 1893 med
ändamål att vara ett organ för den svenska
musiklärarkåren och verka för förbättrandet av
denna kårs ställning. Organ för förbundet är tidskr.
Skolmusik.
Musikpersonal vid krigsmakten
utgö-res av musikdirektörer av 1 :a och 2:a graden
med kaptens, resp, löjtnants tjänstegrad,
musikfanjunkare (-styckjunkare) och -sergeanter
(flaggunderofficerare och underofficerare av 2:a
graden [musikkonstaplar]), musikfurirer,
-korpraler (-konstaplar), -vicekorpraler (ej vid
flottan), -konstaplar, -volontärer (2:a klass sjömän)
samt musikelever. 1952 inrättades en ny
befattning, musikinspektör för militärmusikkårerna,
med majors grad.
Musikteori, läran om musikens praktiska del,
såväl exekution som komposition. Även räknas
gärna den spekulativa musikestetiken och
tonpsykologien till m. Exekutiken omfattar dels
instrumentens teknik, dels sångtekniken (sångteori).
Även dirigering räknas någon gång till m.
Kom-positionsteoriens huvuddelar äro: allmän
musiklära, harmonilära, kompositionslära (kontrapunkt,
kanon, fuga, satslära) och instrumentation.
Musikterapi, med., behandling av nervösa
rubbningar medelst musik, bygger på den gamla
erfarenheten, att lämplig musik på ett stort antal
individer verkar rogivande och avspännande.
Musikunderofficer, se Musikpersonal.
Musil [mö’zil], A 1 o i s, österrikisk-tjeckisk
orientalist och upptäcktsresande (1868—1944),
prof, i katolsk teologi i Olmütz 1902, Wien 1909,
i orientalistik vid tjeckiska univ. i Prag 1919,
företog från 1896 resor i Moab, Edom,
Nord-arabien och Mesopotamien, vilka resulterat i
talrika vetenskapliga avh.
Musil [mö’zil], Robert, österrikisk
författare (1880—1942). M. gjorde sin förnämsta
insats med sin brett upplagda skildring från livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
